Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-24 22:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/vagra-att-bli-objektifierad-i-varden/

DN Åsikt

DN Åsikt. Vägra att bli objektifierad i vården

Kognitiva metoder för att förändra vår upplevelse av verkligheten är användbara i många sammanhang – men bara om personen själv ser det som en möjlighet och vill försöka.

Budskap som ”om du sminkar dig eller provar ut en peruk så kommer du att må bättre” eller ”gå en kurs i positivt tänkande” gör mig riktigt arg. Det säger mig att om jag inte är beredd att ta emot dessa beskäftiga tillrop, så är det mitt eget fel att jag mår som jag gör. En lekmannamässig tillämpning av viktig psykologisk kunskap som snarare stjälper än hjälper personer med cancerdiagnoser och kroniska sjukdomar. Att utan urskiljning använda dessa metoder i vården baserat på diagnosgrupper är inte bara oprofessionellt utan även hänsynslöst.

Kognitiva metoder för att förändra vår upplevelse av verkligheten är användbara i många sammanhang, också för personer som lever med svårbehandlad cancer etc. En förutsättning är dock att människan/patienten/klienten/brukaren själv ser det som en möjlighet och vill försöka. Det krävs att professionella som vill hjälpa förstår vikten av att möta patienten i dennes verklighet. Att använda en metod som kan hjälpa, utan hänsyn och ingående kunskap om människan/patienten/klienten/brukaren är inte att hjälpa, snarare ett uttryck för terapeutens behov att bli beundrad och visa vad hen kan.

Ordet ”blodcancer” fungerar som en vattendelare i mötet med andra. Några viker undan och vågar inte se eller fråga. Kanske av hänsyn som jag aldrig bett om. Kanske för att de inte vill se eller känna lukten av döden. Andra kliver fram och står kvar i mitt kaos. Också människor jag tidigare inte haft någon närmare relation med. Det är en fantastisk gåva jag får.

Att möta mig är ju en påminnelse om döden. Jag försöker ofta verka piggare än jag i verkligheten är, för att inte ska väcka ångest hos andra. Men jag vet egentligen inte varför, då jag vill vara ärlig och öppen. Kanske av rädsla för att bli lämnad ensam?