Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-17 21:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/valj-bort-ullenhag-som-samarbetat-med-extremister/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Välj bort Ullenhag som samarbetat med extremister”

Erik Ullenhag, partiledarkandidat i Liberalerna som fattar sitt beslut på landsmötet den 28 juni. Foto: Hampus Andersson

INSÄNDARE. I valet mellan Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni bör Liberalerna välja Sabuni. Hennes tydliga avståndstagande mot hedersvåld står i tydlig kontrast mot Ullenhags historia av att samarbeta med extremister, skriver Michael G Helders. 

Jag är inte medlem av Liberalerna och heller inte politiskt aktiv. Vem Liberalerna väljer som sin partiledare har egentligen allt och ingenting med mig att göra. 

Sverige är i stort behov av en fungerande integrationspolitik. Det är inte en hållbar väg att gå med den rådande segregationspolitik vi haft under de senaste decennierna. 

Segregation får destruktiva konsekvenser som fler våldsbejakande islamister, grövre våld bland gängkriminella och ökade problem med hedersförtryck. För att bryta den destruktiva cirkeln måste vi bygga ett inkluderande samhälle med en konstruktiv integrationspolitik.

Det som behövs är en politik som hjälper människor i särskild utsatta områden att bli funktionella i samhället. Det innebär att man ställer krav på alla invånare att avsäga sig sedvänjoroch värderingar som inte stämmer överens med svensk lagstiftning. Det innebär inte att människor ska ge upp sin kultur eller identitet, utan att alla ska anpassa sig till Sveriges värderingar som finns uttryckta i vår lagstiftning. 

2012 gjorde SVT:s ”Uppdrag granskning” ett reportage om islamistiska församlingars dubbla budskap. Reportaget handlade om hur olika islamistiska moskéer hade en helt annan kvinnosyn än den som kommuniceras utåt. Moskéerna lärde bland annat ut att det är ok för män att misshandla sina kvinnor, att kvinnor som blir misshandlade av sina män inte ska gå till polisen, att det är ok med polygami (månggifte) och att kvinnor helt och hållet ska underordna sig sina män.

Bland moskéerna som pekades ut i reportaget fanns Malmö Islamic Center. Den som försvarade moskéerna ivrigast var rektor för Ibn Rushd studieförbund, Omar Mustafa, och bland dem som tog debatten mot honom hitta man dåvarande integrationsministern och numera partiledarkandidaten Erik Ullenhag (L).

För fem år sedan bestämde sig Ullenhag att ta krafttag mot islamofobi. Det är en myt att islamister har en plan på att islamisera Europa, skandera han i våra medier. Den gången valde han att alliera sig med personer med extrema åsikter. Han stoltserade med att han var genuin feminist, till och med mer feministisk än Nyamko Sabuni. 

Man kan inte kan bekämpa främlingsfientlighet, rasism eller islamofobi genom att samarbete med extremister. Det är en sak att vara djupt religiös, men en helt annan sak att vara antidemokratisk, totalitär eller våldsbejakande. Det är en sak att påstå att man står upp för kvinnors rättigheter och en helt annan sak att förespråka sharialagstiftning i det svenska samhället.

Antagligen hade Erik Ullenhag en välvilja; väl medveten om att människor han allierade sig med i kampen mot islamofobi var islamister. Men han verkar vara av den övertygelsen att man kan integrera religiösa fascister genom att bjuda in dem i det svenska finrummet. Historien visar dock att Ullenhag har fel.

Så hur ser det ut i dag? Har Ullenhag hittat muslimer att samarbete med mot islamofobi? Önskar han bekämpa hedersförtryck? Varför såg han då till att Nyamko Sabuni förlorade sin ministerpost?

Nyamko Sabuni var inte före sin tid, utan hon kom när Sverige behövde en fungerande integrationspolitik som mest. Erik Ullenhag är ytterst ansvarig för att ha banat väg för många av de islamister som skapat rubriker inom partier som Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet under de senaste åren. 

Det verkar som om Ullenhag inte har lärt sig det minsta av sina tidigare misstag. Tvärtom verkar han ha förlorat tron på det liberala sekulära samhället helt och hållet, trots att den sekulära staten är en garant för det mångkulturella samhälle vi faktiskt lever i. 

”Vi måste ge individen makt över sitt eget liv och vi måste ha ett starkt civilsamhälle. Det handlar om friheten att få tro på vad man vill. Ena dagen är det samvetsfrihet, då tar vi den diskussionen, nästa dag handlar det om man får bli anställd om man vägrar ta kvinnor i hand”, sade han i Jönköping för knappt en vecka sedan.

Till tidningen Dagen sade han: ”I många andra länder spelar religion en större roll. Jag har fått en större förståelse för religionens roll och betydelse.”. 

Att han efter sin tid som ambassadör i Jordanien förstått hur islam kan påverka ett muslimskt land kan man förstå. Men att han drar slutsatsen att religion behöver få en större plats i svenska samhället, med tanke på vilka personer han historiskt har allierat sig med, är illavarslande. 

För att skapa en fungerande integrationspolitik och för att kunna bekämpa totalitär och våldsbejakande islamism är man faktiskt tvungen att ställa grupp mot grupp. Man kan inte bekämpa anhängare till Islamiska staten genom att vara snäll och god mot dem. 

Den svenska staten bygger på idén om ett sekulärt samhälle och det är denna idé som erbjuder religionsfrihet och yttrandefrihet. Den sekulära staten är utsatt för krav på anpassning till islam på ett sätt som potentiellt konkurrerar med statens grundläggande relation till medborgarna.

Det är inte muslimer som sätter krav på svenska samhället, utan islamister som utgår från totalitära tolkningstraditioner. Dessa krav skapar polarisering och religiös frustration bland en del muslimer. Denna polarisering leder till att det blir svårare att arbeta med integration och bryta det utanförskap som sakta men säkert byggts upp i Europa de senaste 20-30 åren.

För att bekämpa denna polarisering är det viktigt att muslimska rörelser och samfund säger nej till krav på könssegregerad skolgång, rätten till islamistisk motiverad klädsel hos flickor och kvinnor, kvinnliga idrottares krav att få spela basket iförd slöja, rätten till ledighet vid muslimska högtider och ja till de värderingar det moderna Europa bygger på. Alla krav är faktiskt inte av ondo.

Nyamko Sabuni är en äkta feminist och modig kvinna. Hon har alltid varit och är en politiker i tiden. Som politiker väljer hon inte samarbete med destruktiva krafter framför att lyfta obekväma frågor.

Hon är inte rädd för att ställa sig på barrikaderna för att stå upp för de mest utsatta människorna i dagens samhälle. Nyamko Sabuni är en politiker som kan skapa ett sådant samhälle var alla människor – inte minst flickor och kvinnor – får samma förutsättningar och möjligheter. 

Som integrationsminister bekämpade Sabuni hedersrelaterat våld, medan Erik Ullenhags politik ledde till att hedersrelaterad våld som nu blivit ett av vår tids största samhällsproblem. Sabuni stod upp för utsatta invandrartjejers rätt att få leva sitt liv i frihet och hon står upp för deras rättigheter i dag.

Med Sabuni som partiledare kan man få en återstart på det arbete som hon själv påbörjade – men nu tillsammans med fantastiska politiker som L-riksdagsledamoten Juno Blom, som under tolv år lett arbetet mot hedersvåld och hedersförtryck vid Länsstyrelsen i Östergötland. Nyamko Sabuni ger helt enkelt Liberalerna möjligheten att göra om och göra rätt.

Sverige står inför stora utmaningar. Vi har stora problem med kriminalitet, hederskultur i utanförskapsområden, politisk och religiös terrorism, och inte minst totalitära politiska och religiösa krafter från andra delar av världen.

Sverige behöver politiker som tar förorten till finrummet, som kan flytta förortens frågor till Sveriges finrum, som har som önskemål att bekämpa hederskultur och religiösa totalitära ideologier, som önskar att stå upp för förtryckta flickor och kvinnor. 

Vi behöver politiker som förstår vad sharia innebär, som önskar bekämpa religiös som politisk fascism. Vi behöver politiker som förstår att hedersrelaterat kvinnoförtryck består av religion, klankultur och ett för oss främmande syn på heder, och som kan bekämpa detta ideologisk som politisk.

Vi behöver politiker som förstår att mänskliga fri och rättigheter inte är givna, att likaställning och jämställdhet är inget naturlig tillstånd, utan något vi måste arbeta aktivt för. Vi behöver toleranta politiker, som förstår att var intoleransen går in går friheten ut.

Fotnot: I en tidigare version av insändaren nämndes ett antal personer. Dessa namn har tagits bort.