Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-15 23:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/vara-jarnvagar-ska-inte-drivas-av-affarsnytta/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Våra järnvägar ska inte drivas av affärsnytta”

Foto: Oliver Berg/TT

INSÄNDARE. Kombinationen viktig infrastruktur och vinstdrivna företag är en extremt dålig idé. För att lösa tågproblemen krävs ett återförstatligande av den svenska järnvägen och ett mer enhetligt och sammankopplat system i hela Europa, skriver författaren Eva Dozzi.

Tack vare en artikel i DN den 21 maj vet vi nu bakgrunden till att så få väljer att ta tåget ut i Europa. Men texten i fråga klargör faktiskt också något annat; nämligen hur extremt illa det fungerar med privatiserade/vinstdrivna företag när det gäller viktig infrastruktur. 

Liksom den skandalöst nedmonterade och bolagiserade Posten är järnvägen en viktig samhällsservice – infrastruktur som ska vara tillgänglig och pålitlig för alla medborgare. Kommer någon ihåg de gamla talesätten som stod för snabbhet och säkerhet: ”det går som tåget!” eller ”det kommer som ett brev på posten”? De låter helt absurda i dag. Unga människor torde stå som fågelholkar. 

Europas järnvägar borde, till skillnad från exempelvis flyktingfrågan, vara en rätt okontroversiell fråga som EU ska kunna enas kring. Så hur kan det passera 30 år utan att något händer? 

Varför har inte Bryssel för länge sedan bestämt att gå över till enhetliga spårvidder, växel-, el- och signalsystem? Svaret finns i ovan nämnda artikel: ”Järnvägsföretagen har varit ovilliga att investera på grund av de kostnader det medför och bristen på egen affärsnytta”. 

Antarktis ska koka och jordytan brännas till en skorpa innan ett vinstdrivande företag frivilligt går med på att avstå från affärsnytta, eller vinst.

Vad är kolossen EU – detta ”fredsprojekt” – egentligen till för om man inte ens kan enas om tågtrafiken så att Europas miljö får en chans? Det har varit ett 30 år långt tjafsande om signalsystem. Under tiden har det blivit dyrare, mer tidskrävande och krångligare – för att inte säga omöjligt – att ens beställa en biljett för en tågresa till kontinenten.

Men man kanske inte ska vara så förvånad eftersom parlamentet inte ens kan få stopp på sin egen idiotiska pendling till Strasbourg, en månatlig förflyttning av tusentals personer (inklusive media, staber och lobbyister) som årligen kostar miljarder och spyr ut tonvis med koldioxid.

Vi kan inte bygga om Europas järnvägar på ett kick, men vi kan börja på hemmaplan. Våra järnvägar ska inte drivas av affärsnytta. Vi måste likt britterna, esterna och schweizarna börja med att kräva ett återförstatligande av järnvägen så att vi medborgare kan återta kontrollen som vi så aningslöst lämnat ifrån oss. Eller åtminstone ha en chans till kontroll, via våra politiker. 

I Sverige insåg man redan 1854 att marknaden var oduglig när det gällde att bygga järnvägsnät över hela landet, så staten tog över efter dessa ”gammalliberaler” (som de kallades). Nu, 150 år senare, har ”nyliberalerna” (som de nu kallas) förvandlat ”hela folkets järnväg” till hackebiff. 

För att citera journalisten Kristian Ekenbergs kusligt träffande liknelse: ”Man har styckat järnvägsmonopolet ”likt ett kreatur, och nu försöker köparna av slaktdelarna sy ihop dem till ett fungerande Frankensteins monster på räls”. (Arbetarbladet, 140221)

Dessutom ska varje styckad del – uppdelade på bland annat underhåll, städning, tågdrift, fastigheter och it-tjänster – ge vinst, och varje del ser bara till sin lilla del av driften. Samtidigt sväller administrationen med upphandlingsavdelningar och jurister, vilket slukar allt mer av pengarna som borde gå till underhåll. Det är en ohållbar situation.

Det är både sorgligt och komiskt att inse att hjulet efter 150 år måste uppfinnas på nytt på grund av marknadsfanatiker som fått härja fritt i decennier. Och alla vet att det inte fungerar. Det är en tragik av episka proportioner att järnvägen raserats nu när den behövs som allra bäst med tanke på klimatmålen som måste nås.

Våra järnvägar ska återförstatligas. Avkastningskravet borde minskas till 5 procent. Överskottet ska gå till underhåll och utveckling av järnvägen, inte till aktieägare. Centralisera och förstatliga allt underhåll till en fungerande enhet med överblick. 

Det är så järnvägen ska finansieras; genom att ta bort svindyr administration, vinstkraven från varje enskild aktör och att SJ:s vinst ska gå tillbaka till järnvägen – det behöver inte bolagiseras här.

I det stora hela vore en satsning på järnvägen trots allt ett utmärkt sätt för EU att visa handlingskraft och bevisa sitt existensberättigande. Vi kan åtminstone börja med att kräva ett fungerande biljettsystem. Låt oss via röstsedeln tala om att vi vill ha ett rättvisare och grönare Europa. Stöd de partier som kräver en enhetlig järnväg och ett sammankopplat biljettsystem i hela Europa.

Vi måste få större och bättre möjligheter till att kunna resa fossilfritt och bekvämt – både i Sverige och ute på kontinenten.