Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-18 23:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/vara-liv-ar-vara/

DN Åsikt

DN Åsikt. Våra liv är - våra

Jonas Segersam efterlyser en filosofisk diskussion i frågan om aktiv dödshjälp, och förefaller dra slutsatsen att det utifrån detta inte går att nå någon annan slutsats än att aktiv dödshjälp inte kan vara lagligt. En argumentation som helt enkelt inte håller.

Jonas Segersam skriver i artikeln Värna livets okränkbarhet att vi bör ”värna de principer som vi kommit att hålla så högt – människolivets okränkbarhet och alla människors rätt till liv” och att det ”allmänna rättsmedvetandet [är] glasklart” vad gäller frågan om att rädda liv.

Problemet är bara att det inte är sant. Magasinet Fokus rapporterade den 1 februari 2008 (”Starkt stöd för aktiv dödshjälp”, nr 05) om Synovate Temos undersökning som utvisade att endast 11 procent av svenskarna anser att aktiv dödshjälp bör vara helt förbjudet, om det rör sig om en obotligt sjuk person med svåra smärtor. SvD rapporterade den 10 juni 2014 (”Partierna vågar inte ta i frågan om hjälp att dö”) att det i en opinionsundersökning från 2012 framgick att 70 procent av de tillfrågade kunde tänka sig läkarassisterat suicid för egen del och 76 procent att alla borde ha rätt till detta. Utifrån detta kanske man för visso kan anse att läget är glasklart, men inte för den ståndpunkt som Segersam föreslår – utan i så fall den motsatta.

Vidare så kan jag inte låta bli att fråga mig hur det kan vara möjligt att samtidigt som det inte är brottsligt med abort, självmord, eller att avstå från livsnödvändig behandling, att ”[l]ivet har ett egenvärde, och är inte något som vi medmänniskor kan välja att självsvåldigt ta makten över.” Är detta alltså saker som faller utanför vår egen makt, och något som därför bör vara kriminellt? Det tror jag knappast att ens Segersam tycker.

Problemet med resonemanget i Segersams artikel är att han helt bortser från att det finns andra värden som vi också håller högt, och ett av dessa värden är rätten att bestämma över våra egna liv, vår egen kropp och vårt eget öde. För om vi nu inte tillåts ha kontrollen och makten över dessa – är det då verkligen vårt liv? Segersams argumentation antyder att vårt liv är utanför vår egen bestämmanderätt, men om våra liv inte är våra, vems är det då? Tillhör våra liv samhället, eller är det Gud våra liv tillhör? Bär vi alla alltså en (moralisk) skyldighet gentemot samhället eller Gud att hålla oss själva levande till vilket pris som helst? För i så fall är det inte en rätt att leva, det är en skyldighet att leva. Men en sådan skyldighet kan inte finnas, för om den finns, hur kan det då vara tillåtet att dö på de sätt som nämnts ovan? Segersam har därför fel i det han påstår. Däremot tror jag de flesta är överens om att vi har, och bör ha, en rätt att bestämma över oss själva, i vart fall i situationer där det inte förekommer skada.

Jag håller med Segersam i att man bör ”bota och lindra men inte skada”. Problemet är att om man applicerar det på de personer som typiskt sett ses som aktuella för aktiv dödshjälp så är det personer som är obotligt sjuka och genomgår ett fysiskt och psykiskt lidande. Ett lidande som bara kommer att förvärras med tiden. Personer som vill dö. Om en person vars liv enbart består av lidande så består ju skadan i att fortsätta leva, och vad berövar vi en person vars liv är i ett sådant skick, annat än lidandet?