Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-19 16:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/vardera-manskliga-dimensioner-av-varden/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Värdera mänskliga dimensioner av vården”

Entrén till Södersjukhuset i Stockholm.
Entrén till Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Thomas Karlsson

INSÄNDARE. Läkare och annan sjukvårdspersonal vårdar människor – inte maskiner. Politikerna måste ta sitt ansvar och se till att vi får tillbaka mänskliga svårmätbara dimensioner, skriver läkaren Johanna Uddén Hemmingsson.

Vi blir dagligen matade med dramatiska nyheter om vården. Sjukvårdspersonal å ena sidan protesterar mot personalneddragningar trots överfulla akutmottagningar, inga vårdplatser och försämrad vårdkvalitet liksom ökande stressymptom. Politikerna å andra sidan hävdar att sjukvården behöver effektiviseras för att möta dagens ekonomiska förutsättningar. Hur ska parterna förstå varandra när vi har så olika verklighetsuppfattningar?

Jag jobbar som sjukhusläkare på ett ovanligt välfungerande storstadssjukhus. Jag blev färdig läkare för cirka 25 år sedan och upplever att under dessa år har förutsättningarna för vården försämrats radikalt. För några veckor sedan fick jag ett brev som är ganska illustrativt för vårdkrisens kärna.

Brevet kom från en patient jag hade för drygt ett år sedan, vi kallar henne Mona. Hon kom på ett nybesök på grund av benskörhet. Efter 20 minuters samtal kunde jag konstatera att hennes risk för benskörhet var liten och receptet hon behövde var skrivet.

Där hade jag kunnat avsluta samtalet, kanske hunnit gå på toaletten innan nästa patient. Men så ställde jag den enkla frågan: ”Är det något annat du funderar på?”. Jag lutade mig bak i stolen för att lyssna.

Mona berättade då om sin enorma ångest för återfall av cancern hon drabbats av några år tidigare. Trots att hon ändrat sin livsstil radikalt i syfte att minska återfallsrisken, fanns ångesten där.

I sitt brev som jag nu läste tackade hon mig att jag hade tagit mig tid. Hon skrev att vårt samtal och den extra stund samtalet tagit varit livsavgörande för henne, att hon efter mötet med mig kunnat hänga av sig en stor tung ryggsäck av skuld (och även skam) och börjat leva på riktigt.

Monas data finns i statistikregister för benskörhet liksom för bröstcancer, men hur ska man mäta essensen av vårt samtal – det som Mona skrev om i sitt brev, det hon värderar mest? Jonna Bornemark beskrev detta fenomen sin bok ”Det omätbaras renässans”.

Bornemark anser att vi lever i en tid av övertro på siffror och statistik – med en övertro på att alla problem går att lösa genom mätningar, kvantifiering och uppspaltning. Denna övertro har enligt Bornemark resulterat i ett allt omänskligare samhälle.

Det ingår i sjukvårdarens roll att möta patienterna där de är, att vara lyhörda för deras problem oavsett vad de söker för och kunna ta sig tid att lyssna.  Men som sjukvården är uppbyggd i dag där effektivisering och omorganisering med tydliga, enkla och mätbara mål är prioriterade, där de stora patientgrupperna med multisjuka patienter inte får resurser eller tid och där det inte finns utrymme för etiska/moraliska diskussionerna, kommer ingen förbättring eller lösning på vårdkrisen ske.

Sjukvårdens insatser är inte lätta att mäta enligt de måttstockar vi har i dag. Jag tror dessutom att vi lägger en stor del av vår tid på fel saker inom sjukvården.

Kontakten med Försäkringskassan är ett bra exempel på hur administration och byråkrati tar alltmer av min tid. En handläggare kan godkänna ett sjukintyg utan diskussion på ena patienten men inte på andra trots att patientfallen i princip är exakt lika och samma bedömningsregler följs.

Båda patienterna jag vill beskriva har typ 1-diabetes, en kronisk sjukdom som blir sämre över tid, där gott omhändertagande kan bromsa sjukdomsförsämringen. Båda mina patienter som jag har känt i snart tio år, Karin och Helena kallar vi dem, stod på randen till utbrändhet.

En kortare (3-4 månaders) sjukskrivning för att kunna återhämta sig ansåg jag kunde minska risken för försämring och förebygga en lång sjukskrivning. Förutom typ 1-diabetes i mer än 20 år hade båda även en liknande psykisk skörhet i botten, men trots det klarat att jobba heltid.

Karins sjukskrivning accepterades direkt, och hon jobbar nu ett år efteråt heltid igen. Men Helenas sjukskrivning accepterades inte, utan hon utsattes för en långdragen process där hon fick återgå till arbetet och jag som hennes läkare var tvungen att fylla i omfattande och tidskrävande kompletteringar och argumentera för hennes rätt till sjukpenning.

Helena upplevde den långdragna och komplicerade kontakten med Försäkringskassan som oerhört stressande. Hennes depression och utbrändhetssyndrom blommade upp och Helena är fortfarande 1,5 år efter mitt första försök till sjukskrivning heltidssjukskriven. 

En annan stor tidstjuv i min vardag är de många timmars övertid både jag och mina kolleger lägger på allt patientomhändertagande som inte syns i statistiken. Monas tacksamhet i sitt brev gällde ju inte mina specialistkunskaper om benskörheten, utan att jag tog mig tid att lyssna på hennes djupare problem.

I dagens sjukvård kräver våra politiker tydliga mått på effekten av den sjukvård som ges. Men vissa insatser är svårmätbara som multisjuka och andra utsatta patientgrupper. Health Policy är en svensk tankesmedja med associerade forskare som skriver rapporter om svensk sjukvård. Man anser där att omhändertagandet av de multisjuka patienterna med komplexa sjukdomstillstånd är största utmaningen för svensk sjukvård.

Resurser till vissa diagnoser ifrågasätts inte, men det är sällan diskussion kring den ojämlika vård vi har av stora folksjukdomar såsom fetma, kronisk obstruktiv lungsjukdom, och typ 2-diabetes. Är det för att vissa folksjukdomar anses som självförvållade och svårmätbara?

Ska vi acceptera en sådan hierarki ur diagnosperspektiv? Ska vissa diagnoser vars sjukvårdsutfall är lättare att mäta få mer resurser än andra som är komplicerade att mäta?

Våra pensionärer, där många är multisjuka, har dessutom ibland inte ens råd att söka sjukvård, men belastar akutsjukvården då de blivit för dåliga för att klara sig i hemmet. Resurser att kunna ta sig tid att hjälpa en äldre person att ringa sin anhöriga, att lyssna på en långdragen sjukdomshistoria och att hålla patientens hand borde finnas men finns ofta inte i den stressade vardagen.

Samtidigt överkonsumerar andra i rikare områden sjukvården för lättare sjukdomstillstånd. Ska de som skriker högst få mest?

Jag saknar en nyanserad helhetsdiskussion med våra politiker där de lyssnar på oss i sjukvården angående den ohållbara arbetsmiljön som äventyrar vårt omhändertagande av patienter. Jag saknar en sammanhållen förståelse för hela sjukvårdens komplexa uppdrag där de omätbara aspekterna är precis lika viktiga som de mätbara. Jag saknar även ett helhetsgrepp om vilka insatser sjukvården ska prioritera för att förbättra folkhälsan. 

Det är dags för våra sjukvårdpolitiker att ta sitt ansvar och se till att vi får tillbaka de mänskliga svårmätbara dimensionerna i svensk sjukvård. Vi är människor som vårdar andra människor, inte maskiner!