Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-22 12:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/varfor-ar-kvinnoproblem-alltid-normala/

DN Åsikt

DN Åsikt. Varför är kvinnoproblem alltid ”normala”?

Foto: Alamy

Att söka hjälp för kvinnoproblem gör att man ofta inte blir tagen på allvar av vården. Den hjälp och det stöd som borde vara självklart uteblir. Vi måste sluta prata om kvinnors åkommor som "helt normala".

När vi väntade vårt första barn så höll min man (med rätta) på att bli tokig. Varje liten sak som dök upp, varje fråga han hade till barnmorska eller läkare möttes alltid med precis samma svar: ”Det är helt normalt.”

För en man är ett sådant svar från vårdpersonal oftast väldigt otillfredsställande, de är vana att få raka besked, att mötas av tydliga vårdplaner. För oss kvinnor är läget annorlunda, redan innan vi ens kommit in i puberteten så börjar det nämligen, allting omkring oss blir luddigt, bortförklarat och just det ”helt normalt”.

”Så du har ont i magen? Ja men det är helt normalt, du ska ha/har väl/har nyss haft mens?”

”Känner du dig nedstämd? Ja men det är helt normalt, du ska ha/har väl/har nyss haft mens?”

Så fortsätter det, precis allt bortförklaras med hormoner kopplat till våra menscyklar.

När vi sedan blir gravida och får barn så blir allt normalt – på ett helt nytt sätt. Här kommer dessutom den skrämmande tanken in att våra kroppar och vårt välbefinnande är sekundärt barnens. Det är väl det som gör det så enkelt för abortmotståndare att köra över kvinnor för allt handlar om barnen.

Så länge en graviditet och förlossning slutar med att det finns en frisk bebis att lägga vid mammans bröst så finns det helt enkelt ingen anledning att fundera över något annat.

För allting är ”helt normalt”.

”Så du sprack i samband med förlossningen? Ja, men det är helt normalt, gör dina knipövningar så blir allt bra igen efter ett tag.”

”Så du har ont och kan knappt röra dig några dagar efter förlossningen? Ja, men det är helt normalt, det går över.”

”Så du tycker det är tufft att få amningen att fungera? Ja, men det är helt normalt, bara kämpa på så löser sig allt.”

”Så du hann inte in till BB och fick föda i bilen? Ja, men det är helt normalt att vissa barn har så bråttom ut, det kan inträffa oavsett om du bor granne med BB eller 30 mil bort.”

”Så du menar att dina förlossningsskador är så allvarliga att du behöver opereras? Ja, men de är faktiskt helt normala och för övrigt anser vi i det här landstinget att sådana underlivsoperationer faller under skönhetsoperationer så det måste du bekosta själv.”

Jag tänkte inte nöja mig med ”helt normalt”. Redan under föräldrautbildningen så läste jag på och diskuterade med min barnmorska och i mitt förlossningsbrev så hade jag tydligt skrivit ner vilken ställning jag planerade att föda i just för att minska risken för förlossningsskador. Jag hade också skrivit dit att jag är en fysisk aktiv person och jag planerade att fortsätta vara det även efter att jag fött barn.

När jag några dagar efter förlossningen fick så ont i mitt underliv att jag knappt kunde röra mig så tog jag kontakt med BB, blev undersökt och jodå, visst hade jag rätt. Det var inte helt normalt, jag hade fått en infektion och behövde antibiotika.

Nu väntar vi vårt andra barn och med det har helt nya krämpor uppenbarat sig. Jag vet redan nu att det spelar ingen roll för mig hur ”helt normala” alla dessa är. Jag tänker ändå inte acceptera eventuella komplikationer efter graviditeten och förlossningen bara sådär. Jag förväntar mig och jag tänker kräva all hjälp jag kan tänkas behöva för att kunna fortsätta leva mitt liv så bra som möjligt.

Jag är trots allt inte bara mamma. Självklart vill jag inget hellre än att mina barn är friska och har det bra. Men det betyder inte att jag är redo att ge upp att orientera, simma, åka skidor, cykla eller ge mig ut på nya äventyr. För jag är inte bara mamma, jag är också en egen individ som förtjänar att ha ett eget aktivt liv. Det är vad som borde vara helt normalt.