Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-19 06:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/varfor-far-den-tjocka-kvinnokroppen-bara-vara-ett-exempel-pa-dalig-karaktar/

DN Åsikt

DN Åsikt. Varför får den tjocka kvinnokroppen bara vara ett exempel på dålig karaktär?

Foto: Alamy

Den tjocka kvinnokroppen spelar inte på samma villkor som den smala. Den är omgärdad av fördomar och finns därför inte representerad på samma självklara sätt. Det handlar inte bara om skönhetsindustrins snäva ideal. Det är större än så. Det handlar om att tjocka kvinnor tystas. Och nu måste de berörda branscherna ta ett ansvar.

Hej tevebranschen. Hej filmbranschen. Hej reklambranschen.

Visste ni att tjocka kvinnor älskar, super, shoppar, dansar, amorterar, föder barn, separerar och arbetar? Ni vet, precis som smala kvinnor gör. Men varför syns vi då inte, varför får den tjocka kvinnokroppen bara vara med som ett exempel på dålig karaktär, eller som den lustiga birollsinnehavaren?

Kvinnokroppen är alltid satt under lupp. Den ska granskas i sömmarna, dras åt, smalna av och passa in. Den tjocka kvinnokroppen ser vi inte mycket av. Alls.

Den feta kvinnokroppen förpassas till hyllan med fetischer. Den är inte på riktigt. Den är äcklig, den är utom all kontroll och den har inte någon naturlig plats där den bara får vara. Det är som att vi icke normsmala inte finns. Ju fetare du är. Desto mera osynlig blir du i normala sammanhang. Visst, vi ser feta kvinnor svettas i extrema teveprogram där målet är, just det, att gå ner i vikt. Först då är du en riktig människa vars historia är värd att lyssnas på.

När såg du en fet kvinna i en film senast? Som inte handlar om att hon är tjock? En film där det inte görs en poäng av övervikten? Jag ställde frågan på Twitter. Fick knappt några förslag eftersom det finns så få exempel. Själv minns jag Ellenor Frutt i teveserien The Practice spelad av Camryn Manheim. Även om det aldrig gjordes något väsen av hennes vikt i serien, så debatterades den i amerikanska tidningar. Inget skrevs om de manliga skådespelarnas fett på magen.

Fett Magazine skrev för ett år sedan om rollkaraktären Peter Quinn i teveserien Homeland, hur han inledde ett sexuellt förhållande med sin hyresvärd. En tjock kvinna. Till skillnad från hur den här typen av relationer brukar skildras i västerländsk populärkultur så skämdes inte den manliga karaktären över sin attraktion till den feta kvinnan. Men även här tog skriverierna fart. Tittarna var mer upprörda över att en snygg manlig karaktär så obrytt kunde ligga med en tjockis än att teveseriens huvudkaraktär Carrie i samma avsnitt tänkte dränka sitt eget barn. Så provocerande är den tjocka kvinnokroppen när den är med på samma villkor som den smala.

I Sveriges Radios utmärkta programserie Fetmaland från i somras säger koreografen Malin Hellkvist Sellén att roller kanske måste besättas av amatörer om man ska kunna öka mångfalden på Sveriges scener eftersom det finns så få tjocka aktörer. I samma program diskuterar Johanna Garpe, regissör och professor vid Stockholms konstnärliga högskola att scenskolorna måste ta itu med sina egna fördomar och släppa in tjocka studenter på utbildningarna.

Det handlar inte bara om modeindustrins ideal, det handlar om att tjocka kvinnor inte får lov att synas, inte får höras, att vi tystas. Att tjock är synonymt med allt som är negativt, när det egentligen bara är ett adjektiv.

Så jag säger det igen: Hej tevebranschen, hej filmbranschen och hej reklambranschen, det är dags för er att ta ansvar och bryta normerna som inte bara är skadliga, utan också är baserade på fördomar om den tjocka kvinnan.