Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 01:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/varfor-fortsatter-papporna-att-ses-som-vardelosa/

DN Åsikt

DN Åsikt. Varför fortsätter papporna att ses som värdelösa?

För mig kan det aldrig vara för tidigt att inleda en nära relation till sina barn, och det är lika viktigt för papporna som för mammorna. Förutom amningen kan faktiskt en pappa göra allt lika bra som en mamma. Men konventionen är en annan, och som pappa har jag många gånger blivit oerhört frustrerad över att inte räknas, att exkluderas från sådant som gäller mina egna barn.

Rätta artikel

Som 70-talist är jag uppfostrad med att det inte är någon skillnad på män och kvinnor. Med tiden har jag insett att det inte är så enkelt. Men trots skillnaderna tror jag pappor är minst lika lämpade som mammor att ta hand om sina egna barn. Jag tror rentav det finns fördelar om barnet från första stund får tillbringa mycket tid med både sin mamma och sin pappa, just eftersom vi är olika.

När ett barn föds ligger pappan nio månader efter, varför låta gapet växa ännu mer? Jag har tillbringat massvis av tid med mina barn redan som nyfödda, och likväl har det dröjt till tvåårsåldern innan barnen visat att de betraktar mig som en jämbördig förälder. Om jag hållit mig undan två år till, när skulle jag då ha kommit ikapp?

Tyvärr krävs det en kraftinsats om man som pappa vill ta plats under den första delen av barnets liv. Det finns många gamla konventioner att hacka sig igenom. Jag är både normalbegåvad och läskunnig, så jag vet mycket väl att bröstmjölk är fantastisk mat, och till min stora frustration har jag lika illa fungerande bröst som alla andra pappor. Förvisso kan man resonera kring att bröstmjölk och amning inte är precis samma sak – men jag tillhör de (få?) pappor som stått med vattenbad och värmt utpumpad bröstmjölk till vrålhungriga bebisar, så jag vet också att amning har stora fördelar framför andra serveringsalternativ.

Med detta i ryggen har jag tvingats inse faktum, som pappa är man tämligen värdelös under den tid helamningen pågår. Visst kan man byta blöjor och vyssa och för all del värma flaskor med utpumpad mjölk, men det går inte att komma ifrån att det barnet mest vill ha är mat, mat och ännu mera mat och då fyller man som pappa en högst begränsad funktion. Å andra sidan tror jag på delamning från tidig ålder, jag tror det är till fördel för barnets kommande matvanor att vanlig mat kommer in tidigt i deras liv – och då menar jag mer substantiell mat än välling.

Den dag en bebis inte längre helammas faller automatiskt argumentet att mamman måste vara hemma för barnets bästa. För även om pappor och mammor är olika är jag helt övertygad om att en pappa kan ta hand om sitt eget barn precis lika bra som en mamma, med just amningen som den enda skillnaden. Jag förstår inte varför en barn automatiskt skulle vara mer tryggt med sin mamma än med sin pappa upp till två års ålder. I princip håller jag med om argumentet att staten inte ska lägga sig i vem som är hemma, men det är inte heller mammorna som själva ska avgöra när det är dags att bytas av. De allra flesta barn har två föräldrar och då ska det vara ett gemensamt beslut mellan två vuxna människor. I min värld har inte mamman första tjing på någonting som gäller barnet.

Men konventionen är ju faktiskt precis den, att mammorna är de som räknas. Vården försöker lite krystat kommunicera att pappor också är viktiga, jag har till och med en gång blivit kallad till pappa-samtal på Bvc. Sköterskan jag pratade med förklarde varför jag var där, ”dom har sagt att vi måste göra något för papporna”. Det var ett helt ok samtal, men det kändes verkligen som att jag var där framför allt för att någon överordnad tvingat henne att ha mig där. Om nu ”dom” vill att papporna ska inkluderas, varför inte ta med oss pappor i den vanliga processen? Varför inte tänka lika behandling istället för särbehandling? Till exempel starkt uppmana pappor att gå till bvc själva med bebisen någon gång ibland (innan 18-månaderskontrollen).

Det är ju av det där vardagliga man lär sig att vara förälder. Att laga en näringsriktig måltid medan barnen bråkar, att gå själv till bvc med bebis och trotsig storasyster, att vara hemma med kräksjuka barn. Man lär sig inte vara pappa under två timmar i lekparken en lördag – med iPhone och takeaway-kaffe i vardera handen – medan frun är hemma och städar. Man lär sig inte att vara pappa genom att åka till Thailand med familjen på dubbeldagarna. (Missförstå mig inte, jag tycker det är alldeles utmärkt att man kan ta ut dubbeldagar och åka på familjesemester, men ingen kan få mig att tro att man växer så värst mycket i papparollen under just de veckorna.)

Att vara pappa till en nyfödd kan vara en martyrartad upplevelse. Mitt första barn föddes på Östra i Göteborg och där talade personalen med mig och behandlade mig som förälder till det nyfödda barnet. När vårt andra barn föddes hade vi flyttat till Stockholm och det blev en resa till Danderyd, som samtidigt blev en tidsresa tillbaka till 50-talet. BB-personalen verkade helt vilsen över att det förekom män i lokalerna. Någon lyckades kläcka ur sig att det var bra att jag var där, ”för då kan du hjälpa till att bära ut disken”. Personal kom in i rummet och hälsade på min fru men inte på mig. När de gjorde något med barnet vände de sig enbart till barnets mamma. Jag kände mig som luft.

Tredje och senaste barnet är fött på BB Sophia. Där bemöttes jag återigen som en förälder, inte som en hushållsnära tjänst. Denna gång var det rentav någon som tänkt så långt som att både mamman och pappan kan ha nytta av att det finns mat. Fast det är klart, allt var inte åt skogen på Danderyd, efter 22 timmars förlossning noterade faktiskt en undersköterska att jag var svimfärdig och lyckades trollade fram en mikrovärmd pizzaslice mitt i natten strax innan vi vandrade iväg till operationssalen där det skulle göras akut kejsarsnitt. Fast samtidigt kan jag få dåligt samvete för sådant där, för det är ju faktiskt inte jag som fött barn. Jag har vant mig vid att vara reducerad, att inte räknas, att inte värd ett enda dugg, att de kontakter jag haft med vården signalerat att detta med barnafödande är något för mammorna. Som pappa ska man hålla sig på sin kant, i synnerhet som man varken varit gravid eller fött barn. Hålla käften och gå ut med lunchbrickan medan BB-sköterskan – som inte ens bemödat sig att titta pappan i ögonen – berättar viktiga saker om det nyfödda barnet, men bara för barnets mamma.

Kanske är jag känslig. Alldeles säkert är jag ovanligt engagerad i mina barn för att vara pappa. När jag ser mig omkring ser jag nyblivna pappor som fortsätter som om ingenting har hänt. De spelar innebandy, ölar med polarna och sover på soffan för att inte få nattsömnen förstörd av ett barn de själva satt till världen. De menar att deras tid kommer, att bebisåren inte är något för dem, att de tar ikapp ”det där” senare i barnens liv. Fungerar det verkligen så? Är inte risken tvärtom att det blir ännu fler pappor som en dag inser att deras egna barn vuxit upp medans pappa sysslade med annat? Och är inte risken överhängande att man cementerat ett ojämställt förhållanden om mamman tagit hand om barnen de första åren?

Själv tror aldrig det kan vara för tidigt att skaffa sig en relation med sina egna barn. Som pappa ligger man ju lik förbannat nio månader efter. Visst kan man diskutera om det är bra eller dåligt med pappamånader och jämställdhetsbonus. Men jag tycker det känns viktigare att prata om det egentliga problemet, att det finns tiotusentals pappor som tillbringar alldeles för lite tid med sina barn.

Men det är ju klart, så är jag också en mjukis född på det velourdoftande 70-talet.