Människor drog inte till Qatar för att syssla med politik. Precis som att amerikanerna inte sysslade med politik när de klev på de segregerade bussarna som delade upp människor efter hudfärg. Eller tyskarna när de på väg till sina vanliga arbeten såg hur judiska restauranger och butiker slogs sönder och rånades. Folk åkte bara buss, gick bara till jobbet, och i Qatar deltog Sverige bara i friidrotts-VM.

Det är knappast någon som undgått kritiken som med all rätt riktats mot Qatar både innan och under friidrotts-VM. Mänskliga rättigheterna har lång väg kvar. På samma nivå som människor tidigare delats upp efter hudfärg delas människor nu bland annat upp efter sexualitet. 

Sverige deltog i världsmästerskapet utan någon ordentlig protest. För även om vi utan tvekan ska se ner på Qatars människosyn måste vi också se till oss själva och våga ifrågasätta hur vi förhåller oss till de förutsättningar vi har. 

Det är barnsligt enkelt att peka på någon, skjuta ifrån sig ansvaret och säga att hen började. För de pojkvänner, flickvänner, sambos, fruar, makar och barn som inte kunde fira sina närståendes prestation öppet på plats visade Sverige ingen medmänsklighet. Vi visade inte ens att vi såg dem.

När vi som representanter för Sverige åker för att delta i något så stort som ett världsmästerskap har vi fantastiska möjligheter att på varierade plan ifrågasätta och att påverka. Och i ett land som Qatar finns bara två alternativ: vi kan ge budskapet att vi står emot landets sätt att se på människor, eller så kan vi ge budskapet att vi inte bryr oss. Hur kunde vi - som ett av världens mest jämlika länder - välja det sista och inte på något plan sätta ner foten?

Tankarna tar oss tillbaka till 2013 när höjdhopparen Emma Green Tregaro gjorde något så enkelt som att måla naglarna i regnbågsfärger under VM i Ryssland och väckte stor reaktion. Vi kan förstås inte tala om för varje tävlande att ta efter Green, även om det skulle vara en otrolig mäktig symbol om vi lyckades. 

Politiken borde Sverige som land stå för, medan våra tävlande ska fokusera på prestation. En viktig fråga är därmed var regnbågsfärgerna fanns i Qatar när de verkligen behövdes. 

Tänk om deltagarnas vattenflaskor designats i alternerande regnbågsfärger? Eller om ordet Sverige inte alltid stått i svart på de blågula kläderna? Det må vara omöjligt att göra något så konkret som att sitta och vifta med en regnbågsflagga på läktaren, men är vi inte smartare än så?

Vi kommer att se tillbaka på friidrotts-VM 2019 som en tid då Sverige anslöt sig till ett land med fruktansvärd människosyn utan att göra något särskilt för att visa motstånd. Vi kommer att skämmas och att förvånas, för trots att vi hade makt att agera valde vi att inte göra någonting. 

Det är dags för Sverige att kliva ut på den viktigaste arenan av alla och visa vad vi står för, både som nation och som världsledande i människorättsfrågor. År 2022 verkar vi vara tillbaka i Qatar igen. Vad gör vi då, förutom att delta i fotbolls-VM?