Jag valde att föda på Karolinska, Solna, efter att mitt barn fått arytmi (hjärtrytmrubbning) i sjunde månaden och vår barnkardiolog därför rekommenderade oss att välja just Karolinska.

Jag var på sjukhuset flera gånger före förlossningen för undersökning och kontroll. Sista gången, tre dagar innan förlossningen, gick jag och en läkare igenom min journal och hon sa till mig att jag skulle ringa sjukhuset vid värkar och om vattnet gick. Hon sa också att jag skulle få ryggbedövning tidigt och barnets hjärta skulle övervakas med monitor hela tiden på förlossningsdagen.

Vattnet gick tidigt på morgonen den 15 juli och då ringde jag sjukhuset direkt och fick tid klockan 10.00. Vi kom dit på den bestämda tiden, men från klockan 10.00 till klockan 15.00 fick jag inte träffa någon läkare vilket var mycket konstigt och frustrerande. Sedan kom en barnmorska och sa att vi skulle få stanna, men att de inte hade något ledigt rum!

Efter ytterligare en stund kom en läkare och sa att vi inte skulle få stanna utan att jag var tvungen att åka hem, på grund av att jag inte var tillräckligt öppen – men jag blev inte undersökt vaginalt. Det kändes som att åka berg-och-dalbana!

Vi bor långt ifrån sjukhuset, i Haninge, och jag blev väldigt orolig. Några timmar senare, efter en lång diskussion med läkare fick vi äntligen att stanna och fick rum på prenatal-avdelningen. Inte förrän halv tio på kvällen fick jag en vaginal undersökning, trots att jag hade värkar var tredje minut, troligen på grund av personalbrist, med bara två ansvariga läkare för flera avdelningar.

Jag fick ett rum på förlossningen cirka klockan 10 och då skulle barnmorskan ordna min ryggbedövning. Jag började med lustgas, men fick dock inte träffa narkosläkaren och fick inte ryggbedövning förrän klockan 00.59!. Läkarrekommendation att övervaka mitt barn togs det ingen hänsyn till! Barnet kom 1.12. Ryggbedövningen kom för sent. När narkosläkaren kom med alla sprutor för att lägga ryggbedövningen fick han ett mobilsamtal och gick ut från rummet och var borta cirka 20 minuter utan förklaring.

Jag förstår inte hur nio månaders graviditet med många omgångar av planering inför förlossningen och förlossningssamtal med önskelista till slut kan leda till att en förstföderska får en sådan förlossning. Det känns helt oacceptabelt. Det var inte tryggt och det var inte en bra start för mig, min man och vår son. Jag fick också många bristningar, inre och yttre, som behövde sys, något som troligen hade kunnat undvikas.

Jag undrar varför man satsar så mycket tid att prata så mycket om förlossningsdagen och sedan gör sjukhuset och personalen hur de vill, utan att bry sig om patientens önskan, eller ens om en erfaren läkares rekommendationer? Vem är ansvarig? Ska det verkligen vara så här?