Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 09:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/verkligheten-ar-mer-mangfacetterad/

DN Åsikt

DN Åsikt. Verkligheten är mer mångfacetterad

Det viktiga är kvaliteten, alltid. Kan vi inte sluta med svartmålningen någon gång och istället fokusera på kvaliteten och hur vi ständigt måste förbättra den, oavsett driftsform?

För rätt många år sedan skulle jag, som den förste i min släkt, gå på gymnasium och ta studenten. Detta var något oerhört. Aldrig tidigare hade en av de våra fått den möjligheten, eller ens viljan.

Själv våndades jag nog en hel del. För jag fick ju inte gå på den skola jag hade velat här i förorten utan anvisades helt enkelt en skola i innerstaden. Varför, förstod jag inte. Varför kunde jag inte få gå på den skola jag ville? Vem bestämmer om detta?

På den nya skolan fick jag då umgås med en sorts elever jag inte förstod mig på och som inte hade en aning om vilka vi var, vi från förorten  (”bönder”, kallades vi). Det blev inte bra. Jag vantrivdes under hela studietiden.

Men nå, jag tog ”studenten” och prisades oändligt av släkten. Dock: mina önskningar och val om skola var det ingen som ville bry sig om. På den tiden.

En person jag känner bodde på Caremas äldreboende just i den vevan alla oegentligheter avslöjades (tack DN). Uppmärksamheten ledde till att det offentliga tog över driften. Vad hände sedan? Efter en tid fick de boende uttrycka sina åsikter om skillnaden: det mesta hade blivit sämre.

Jag skriver inte detta för att chikanera offentlig vård. Jag skriver det för att verkligheten är mycket mer mångfacetterad än vissa vill inse. Offentlig drift kan givetvis vara utmärkt. Det är inte det saken gäller. Det intressanta är om det finns systematiska skillnader. Strukturella, som det heter i dag, i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

För några år sedan var en person som jag känner mycket väl tvingad att söka ett nytt jobb. En oerhört driftig, uppskattad och kreativ person som jobbat för en och samma arbetsgivare i hela sitt liv. Det var en kommun.  ”Men, tyvärr, det finns inga uppgifter för dig nu och vi kan inte se någon möjlighet för dig här.” Följaktligen avsked. Efter trettio prickfria år, av alla lovordade.

Vad hände sedan? Ett äldreboende ville satsa på de äldres vardag, och sökte därför folk med olika erfarenheter i syfte att berika just deras vardag med musik, konst, litteratur etc. Helt enkelt människor som kunde och ville jobba för och med de äldre, utifrån just deras perspektiv och önskningar.  Ett salutogent förhållningssätt, fick jag lära mig att det hette. Detta äldreboende drevs privat, men med bidrag från det offentliga så att alla kunde söka dit. Alla, oavsett plånboken. Behovet styrde, inte pengarna. Den svenska modellen?

Dit ville han, och han rekryterades som en av de självklara, utifrån sina egenskaper, erfarenheter och vilja att åstadkomma förändring. Något som inte alltid var så enkelt i hans arbete i kommunen.

Jag kom till boendet en dag. Jag upptäckte en kreativ, varm, generös, inkluderande stämning som omedelbart lämnade ett outplånligt avtryck. Här, just här, skulle jag vilja lämna min mormor, om jag hade någon.

Dessa viktiga, ibland avgörande, val i livet jämförs av vissa med valet av tandkräm. Dom älskar den jämförelsen. Möjligheten att påverka val av skola, vård, äldreomsorg jämförs föraktfullt med sådana banaliteter. Nej, det enklaste är ju att det inte finns några alternativ. Därmed har vi löst problemet en gång för alla.

Men så slog det mig: herregud: Det enda som tycks vara intressant för vissa är om någon tjänar pengar.

Nå, detta var inte min första tanke när jag kom till äldreboendet. Den var istället: Mår folk bra här? Och jag insåg att dom gjorde det.