Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 19:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/vi-gar-back-pa-dova-medarbetare/

DN Åsikt

DN Åsikt. Vi går back på döva medarbetare

Arbetsgivaren förväntas betala tolkkostnaderna för allt utom till exempel lönesamtal. Bidraget man får för tolkkostnader är alldeles för snålt tilltaget och begränsar kraftigt vilka som har råd att anställa en döv medarbetare.

Jag är chef för en verksamhet med fyrtiotalet anställda. Som chef har jag ansvar för att nå diverse mål, bland annat mångfald och tillgänglighet. I den offentliga sektorn bör vi dessutom gå före och vara goda exempel. Men det finns andra mål som styr mer, och då främst budgeten. Jag hanterar bland annat skattepengar och skall enligt förvaltningslagen göra mitt jobb enkelt och billigt. Jag kan alltså inte fördyra min verksamhet ”i onödan”, det är inte förenligt med förvaltningslagen.

Sedan 2014 har jag en helt döv medarbetare anställd. Vi har maximalt bidrag från Arbetsförmedlingen. Jag ska inte trötta er med någon avancerad sifferexercis, det räcker med att konstatera att detta bidrag är på tok för litet för de flesta yrkessituationer.

Man får gratis tolk för direkta arbetsgivar-/arbetstagarfrågor. Det betyder APT (det vill säga personalmöten), lönesamtal, medarbetarsamtal och liknande. Så fort det är frågan om att utföra sina arbetsuppgifter så får arbetsgivaren betala. När det är verksamhetsmöten som varar längre än någon enstaka timme behövs ofta två tolkar som byts av. Det betyder att kostnaden dubbleras.

Det bidrag vi får räcker till mellan 10 och 30 timmar i månaden. 10 timmar om det behövs dubbla tolkar och man bara räknar med själva lönebidraget, bortemot 30 om man även räknar med ett annat bidrag vi får som egentligen inte ska räknas med och man klarar sig med en tolk. En normal arbetsmånad arbetar man ca 160 timmar. Vi talar alltså om sisådär en tiondel av arbetstiden.

I vilket yrke klarar man sig med att kommunicera med sin omgivning en tiondel av tiden? Om vi skulle vilja ha, säg 50 timmar i månaden, en knapp tredjedel av arbetstiden, så skulle det kosta oss i storleksordningen en kvarts miljon. Det är mycket pengar, pengar som vi inte har. Vi fixar och trixar, skriver lappar, omorganiserar arbetsuppgifter med mera, så det går, men det kostar på. Vi kan konstatera att vi är ett av landets större miljökontor, så vi kan lösa detta, men det finns 250 kommuner som är mindre än vi, och på de flesta är det helt omöjligt att ha en döv medarbetare.

Jag tycker att man bör fråga sig vad som är en rimlig nivå. Det borde göras en ordentlig analys av vilka yrken som kräver vilken grad av kommunikation. Jag är helt säker på att den analysen skulle resultera i att många, många arbetsuppgifter kräver mer än vad dagens tolknivå tillåter.

Jag skulle gärna anställa fler döva medarbetare. Min döve medarbetare är en kompetent och effektiv person som har sökt ett jobb i stor konkurrens och inte på något sätt är inkvoterad. Som förälder till funktionshindrade barn har jag också ett personligt intresse av att vi tillsammans skapar ett samhälle där alla får bidra efter sin förmåga. Att se över tolkbidragen skulle göra stor skillnad.

Alternativet är att man satsar utbildning på någon som aldrig kommer att kunna försörja sig själv. Som kommer att behöva en offentlig försörjning som i och för sig kostar något mindre, men som man samtidigt inte får ut något samhällsnyttigt av. Förutom detta vet vi att människor som försörjer sig själva mår bättre på alla sätt och kostar mindre i vård. Eller ska vi bestämma oss för att vissa funktionshindrade bara får ha ett begränsat antal yrken, företrädesvis yrken med mycket lite mänsklig kontakt?

Dagens system, där det är förhållandevis enkelt att tillgodogöra sig en utbildning men sedan, i alla fall i många yrken, nästan omöjligt att få en anställning, är ett system som lurar den döve att dra på sig studieskulder och lurar skattebetalarna att satsa på att utbilda en person som inte kommer att kunna betala tillbaka till samhället.

Alla ska med, sa man. Arbetslinjen, hette det också. Och nu senast är det Försäkringskassan som tycker att alla behövs i laget. Det är dags att gå från ord till handling. Vi arbetsgivare behöver inte göra en vinst på detta, det är inte det vi vill. Vi vill bara kunna anställa en döv person utan att göra en ekonomisk förlust.

Den som tycker att det är för mycket begärt kan själv få säga det till de förhoppningsfulla studenter som ser sina möjligheter till egen försörjning grusas.