Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-19 17:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/vi-kvinnor-maste-sluta-kanna-skam/

DN Åsikt

DN Åsikt. Vi kvinnor måste sluta känna skam

Foto: Alamy

Kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp känner skam för de situationer de upplever och vågar inte prata om det som skett. Men vi måste börja att prata om det - och se till så att dessa mäns handlingar inte får fortsätta.

Första gången jag kommer ihåg att jag ser en erigerad penis på nära håll är i ett sammanhang som på intet sätt är sexuellt . Jag är 15 år och sommarjobbar på ett äldreboende. Jag är själv och ska hjälpa en äldre man med sina morgonrutiner. Han instruerar mig att tvätta honom väldigt intimt. Allt känns fel och jag känner mig dum. Pratar efteråt med en arbetskamrat. Hon skrattar när hon hör vad jag berättar och säger något i stil med att han alltid försöker med alla nya.

Efter den här incidenten har jag många gånger upplevt hur det är att att hamna intima situationer som jag själv inte valt - bara för att jag är kvinna.

16 år: Jag sitter på en buss mellan Gävle och Skutskär och plötsligt känner jag en hand mellan mina ben. Jag blir helt stel, tar bort mannens hand och flyttar mig.

17 år: Min dåvarande killes pappa trycker upp sitt hårda kön mot mig under en dans. Frågar mig varför jag är ihop med hans son, när det finns riktiga karlar.

20 år: Jag jobbar natt inom hemtjänst. Jag ska sitta vaknatt för en man som bedöms vara i dåligt skick. Jag sitter i en snurrfåtölj och slumrar till. När jag vaknar, ligger han i sin säng och tittar på mig, samtidigt som han tillfredsställer sig själv. Jag känner mig enormt skamfylld.

24 år: Jag besöker en kompis i USA. Då min vän jobbar, så erbjuder hans kompis mig att följa med på en tvådagars resa till Montana. Jag dubbelkollar med min vän att han jag ska resa med är en schyst kille, har tjej och att jag får ett eget rum. När vi kommer till hotellet och checkar in finns det självklart bara ett dubbelrum kvar – säger han. Jag sov på golvet, på en resa som för övrigt blev väldigt krystad. Han hade dessutom mage att säga att "svenska tjejer" ju är kända för att vara lätta på foten.

I en relation jag har efter det, så får jag verkligen erfara att ett nej inte alltid är ett nej. Jag minns att jag ligger på soffan, chockad och gråter. Jag vill åka hem. Först är han ångerfull och säger att han kan ringa efter en taxi. Sen blir han arg och säger, hur fan tror du det känns för mig att ligga här själv, medan du ligger där och gråter?

Det här är bara ett par exempel. Jag har varit med om män som runkar på tunnelbanan, som frågar om vi inte kan ha sex för att vi råkar jobba ihop och en man som gick efter mig på gatan i Florens med snoppen hängande ut ur byxorna.

Det finns en gemensam nämnare för dessa situationer. Det är att allt handlar om män. Män som inte respekterat gränser och som blir förbannade och förnärmade när de blir nekade – och som mer än gärna lägger skulden på kvinnan.

Jag skriver det här för att jag vill att min dotter och son ska växa upp och veta att deras mamma gjorde det hon kunde för att göra den här världen till en bättre plats. För det är inte farligt att tala om de här sakerna. Det är farligt för att vi inte pratar om det. För att vi kvinnor känner skam. Men med det här inlägget vill jag lägga ifrån mig skammen och placera den där den hör hemma - hos männen som står bakom dessa handlingar.