Sammanlagt 800 tjänster, varav minst 300 läkartjänster, har under hösten varslats på tre stora Stockholmssjukhus. I protest mot varslen tågade cirka 3 000 demonstranter till Landstingshuset den 14 december.

Krissituationen i sjukvården är mångårig, men har nu eskalerat till en oacceptabel nivå. Förutom att svårt multisjuka patienter drabbas påverkas också i hög grad vårdpersonal, inte minst läkarna.

Två aktuella rapporter om läkarnas arbetsförhållanden visar följande:

Av drygt 500 specialister i allmänmedicin, som svarat på frågor om arbetsmiljön i primärvården, uppgav över hälften att de under de två senaste åren funderat på att lämna vården för att jobba i en annan sektor (Läkartidningen 2/12 2019).

I en rapport från Sveriges yngre läkares förening ingick en enkätstudie som skickades ut till 1300 medlemmar, varav 865 (67 procent) svarade. Nästan var tredje uppgav att det är ganska eller mycket troligt att de inom fem år kommer att lämna hälso- och sjukvården. Som orsaker anges främst dålig arbetsmiljö, hög arbetsbelastning och ett stort ansvar med små möjligheter att påverka arbetstider och arbetssituation.

Att en så stor andel både yngre och mer erfarna läkare funderar på att byta yrkesbana är djupt allvarligt och kan bli mycket kostsamt.

Sverige har gott om läkare. Det fanns 2017 4,1 praktiserande läkare per 1000 invånare jämfört med genomsnittet 3,5 bland OECD-länderna (Health at a glance 2019, OECD indicators).

I jämförelse med andra OECD-länder ligger Sverige dock på en låg nivå beträffande antalet primärvårdsläkare (specialister i allmänmedicin) per invånare (SOU 2019:42). I vårt land utgör specialistläkarna i allmänmedicin under den senaste tioårsperioden en tydligt minskande andel av det totala antalet specialistläkare.

I Stockholm går det en primärvårdsläkare på 2700 personer mot 1500 som riksdagen satt upp som mål (DN 28 november 2019). Läkarresurser borde därför flyttas från den specialiserade somatiska vården till primärvården. Vi tror dock inte att det i nuläget är möjligt. Först måste vi vidta andra åtgärder.

Undertecknade har arbetat som läkare och forskare i hela våra yrkesverksamma liv. Vi har kunnat konstatera att marknaden under de senaste decennierna ensidigt styrt i vården. Detta har medfört negativa konsekvenser för svårt sjuka patienter och vårdpersonal samt för vårdetiken.

Vi anser därför att etiska riktlinjer, främst riksdagens etiska plattform från 1997 och hälso- och sjukvårdslagen, måste respekteras. Vi anser också att vårdbehov och inte vårdefterfrågan samt nära samverkan och inte konkurrens bör styra i vården.

Det är nödvändigt att dagens sjukvårdspolitiker har en nära samverkan med vårdprofessionerna och tillsammans med dem ser över och gör ändringar i de styrmedel som är i konflikt med sjukvårdens etiska riktlinjer. Först när vårdpersonal, inklusive läkare, får arbetsförhållanden som gör att de trivs och vill arbeta i vården får man överväga att i samråd med läkarprofessionen motivera en del slutenvårdsläkare att flytta över till primärvården.

Dessutom bör det göras ännu tydligare att läkarutbildningen i första hand ska vara fokuserad på att få fram väl fungerande primärvårdsläkare.