Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-08 15:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/vi-maste-hjalpa-varandra-och-stanna-hemma/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Vi måste hjälpa varandra och stanna hemma”

Milanobor köade i lördags med flera meters mellanrum för att få komma in och handla i en av de större mataffärerna.
Milanobor köade i lördags med flera meters mellanrum för att få komma in och handla i en av de större mataffärerna. Foto: Italy Photo Press

INSÄNDARE. Först tog jag inte det nya coronaviruset covid-19 på allvar. Men nu har jag insett att alla i hela världen måste hjälpa varandra genom att stanna hemma, skriver Agnes Källgren, svensk student som tvingas sitta i karantän i norra Italien i tre veckor.

Här sitter jag och min vän Klara i karantän i Milano. Tänk om jag hade vetat i december innan jag flyttade hit från Stockholm att det var så här det skulle bli.

Jag minns hur jag såg på nyheterna om ett nytt virus som hette corona hade börjat sin spridning i Wuhan, Kina. Som vanligt tänkte jag, ”oj, så jobbigt för människorna som lever där” under nyhetsinslaget. Efter fem minuter var det inget mer med det. ”Äsch det går säkert över snart, vi kommer ändå inte drabbas”.

Ack, så egoistisk och naiv jag var! Karman gav definitivt igen på de tankarna. Nu sitter vi här i vår lägenhet i Italien och får inte gå ut, förutom när vi behöver handla mat och andra förnödenheter.

Om någon hade sagt till mig för sex månader sedan: ”Agnes, du måste stanna hemma varje dag från och med i dag”. Förmodligen hade jag tänkt hur skönt det skulle vara, jag menar tänk att slippa gå och plugga, tänk att inte behöva jobba och tänk att slippa gå till gymmet för att du inte får. Det låter ju underbart att slippa lyfta ett finger förutom att behöva nå till fjärrkontrollen eller godisskålen. 

Men nu sitter jag här och får inte gå ut, och ack så fel jag hade – igen! Jag tar genast tillbaka de tankarna. Det enda jag just nu vill är att få träffa min familj, få träffa mina kompisar ute på stan, till och med prata med människor jag inte känner. Jag vill vara social, jag vill ha närhet, jag vill bara komma ut och se människor.

Min syster ringde precis från Colombia. Hon jobbar med volontärarbete i Bogotá. I Sydamerika har viruset inte hunnit etablera sig lika snabbt som här i Italien, men som resterande länder i världen är det på väg.

Om tio dagar har hon en bokad flygbiljett hem till Sverige. Jag berättade för henne att inte ha alltför höga förhoppningar om någon hemgång. På tio dagar i Italien hann man börja stänga ner företag efter företag, stänga Lombardiets gränser, därpå stänga hela landet för att sedan införa en stängning av hela samhället.

För en vecka sedan befann jag och Klara oss i en park. Den har nu stängt och man kan få böter om polisen påträffar personer utomhus utan anledning. Jag kommer nog aldrig gå till en park igen och ta det för givet. Likaså att man trott att detta virus bara skulle vara är en oskadlig influensa som varar i några veckor. 

I verkligheten dör folk just nu i samma minut som jag skriver denna text. Någon förlorar en mamma, en farfar, kanske sin 80-åriga livs kärlek. Just nu händer det.

Det kunde lika gärna ha varit jag som förlorade en familjemedlem i dag eller imorgon. Det är dags att ta detta på allvar. Vi måste hjälpa varandra och stanna hemma.

Du kanske inte drabbas, men om du inte stannar hemma kan du vara orsaken till att någon annan förlorar sin farmor, eller liknande. Jag vet, det kan vara så fruktansvärt långtråkigt och till och med psykiskt jobbigt att sitta instängd hemma under en längre tid. Men tänk vilken underbar känsla det kommer att vara när det är över – att springa ut, träffa människor, friheten att göra vad du vill.

Men ju längre tid hela världen väntar på att stanna hemma, desto längre kommer viruset att spridas och vi vet aldrig när detta helvete kommer att ta slut.

Här sitter jag och Klara i karantän med hela Italiens invånare och väntar på att få komma ut, som ett barn på julafton väntar på att få öppna sina julklappar. Likadant bör resterande invånare i världen göra. Nu hjälper vi varandra!