Jag känner liksom skribenten Miriam Istner-Byman, statsminister Stefan Löfven och de flesta andra vrede inför nazisternas framfart i Visby. Men är ett förbud det smarta sättet att stoppa dem? Är det ens acceptabelt? Eller har vi tänkt i fel riktning?

Under veckan har nazisterna från Nordiska motståndsrörelsen dragit omkring i Visby. Det finns ett fåtal människor som inte känner orubblig avsky och kan ta till sig deras argument, för alltför få bemöter nazisterna.

Det är debatt de vill ha, invänder någon. Ja, men knappast den debatt som vi ska ge dem. Vi har så mycket starkare sakargument att det är skandal att vi ska behöva förbjuda dem.

Genom att ständigt kräva förbud och polisingripanden för vansinniga yttranden överskuggas möjligheten att ingripa genom att bemöta dem. Det blir dessutom svårare när de gömmer sig i slutna grupper eller på webbplatser som andra inte besöker.

Hur länge dröjer det innan fler yttranden och medlemsskap ska förbjudas? Hur går det till exempel med den som påpekar att pedofili inte är olagligt (pedofili är en inriktning, inte en handling) eller att sex med barn inte är straffbart (de kan till exempel vara tolv och 14 år gamla)? Eller rättar den som påstår att en sångtext kan vara olaglig för att den är barnpornografisk? Det kanske blir olagligt?

Ska man få påpeka att vårt fina Sverige är det land som flest gånger dömts för brott mot FN:s tortyrkonvention – eller anser staten att det är vilseledande? Ska man få säga att Förintelsen upprepas i dagens djurfabriker?

I en tänkt framtid - om tusen år? - där alla tar sitt ansvar att bemöta övertramp behövs inga som helst begränsningar av yttrandefriheten. Men alla gör inte det i dag. Det är dock inget skäl till att låta bli att göra det.