Vår resa in i den europeiska gemenskapen har varit krokig och inte utan skepsis, men sammanfattas kanske ändå bäst av titeln på den första EU-ministern Ulf Dinkelspiels bok – ”Den motvillige europén”. 

Med tiden har dock EU fått allt större stöd och i höstas var 8 av 10 positiva till EU, enligt en Sifo-mätning. Majoriteten av dessa är unga och utbildade. Sålunda tycker jag att det är dags att vi börjar prata om den nya europén, som på sikt kommer driva ut EU-politiken ut ur skuggorna och in i rampljuset.

Den 26 maj är det val till Europaparlamentet. Trots det höga stödet för EU får inte valet alls samma uppmärksamhet som riksdagsvalet. Med undantag för kontroversiella initiativ som dataskyddsförordningen och upphovsrättsdirektivet är det få som vet vad våra folkvalda i Bryssel sysslar med. 

Därför är det inte heller konstigt att partierna ibland väljer att använda Europaparlamentet som en reträttpost för politiker som av olika anledningar inte längre är en del av lagbygget hemma i Sverige. Detta är ett stort problem med tanke på det viktiga jobb våra parlamentariker har.

Men det är också en konsekvens av det faktum att ett jobb väl utfört i Bryssel sällan premieras av väljare eller partiledning då det inte uppmärksammas utanför en mindre krets entusiaster. På så sätt faller EU-valet offer för de politiska vindar som blåser här hemma. 

Liberalerna, som sedan länge profilerat sig inom EU-frågor, går dåligt i opinionen. Föga förvånande korrelerar raset med en turbulent tid på hemmaplan. Detta fenomen är beklagligt för våra europaparlamentariker som blir slagträn på grund av partikamraterna i inrikespolitiken. I slutändan drabbar det även oss då kvaliteten på våra folkvalda i Bryssel undermineras. Därför måste politiker och journalister bli bättre på att belysa skillnaden mellan de två politiska arenorna.

I det långa loppet har våra politiker inte råd med att blanda ihop dessa två arenor. De kommer behöva beakta den nya generationen européer som växer fram. De som fostras, utbildas och bygger nätverk över hela Europa och som inte upplevt en annan värld än den där europeiska flaggan vajar intill den egna. En generation som tack vare internet och den fria rörligheten har en mindre värld framför fötterna än tidigare generationer. 

Det har varit ett strategiskt drag av Europeiska kommissionen att finansiera Erasmusprogrammet eftersom det sakta men säkert skapas en europeisk kultur bland yngre. Unga i dag tycker att det är lika naturligt att flytta till ett annat europeiskt land som till en annan svensk stad. Arbetsmarknaden och vänskapskretsen är inte längre inhemsk, utan internationell.

På kort sikt står EU inte utan utmaningar och växande nationalistiska krafter bör inte underskattas. Eurokris, migrationsproblem och Brexit har inneburit en baksmälla. Men resan från kol och stålgemenskap till nuvarande union har också varit en ständig process av två steg fram och ett steg bak. 

Bortom den polarisering som nu existerar vill jag ändå påstå att EU går en positiv framtid till mötes. För bakom stundande utmaningar finner vi inte problem i fundamentet utan snarare en generationsklyfta där väsentligt olika filosofier kolliderar. 

Exempelvis var det i fallet Brexit så att ju äldre väljaren var, desto större var sannolikheten att man röstade för. Mest påtagligt är kanske skillnaden i synen på den egna nationen. Nationalism har ersatts med internationalism och i stället finner man sin egen kultur i mötet med den andra – inte i uteslutandet av den. Svenska köttbullar är ett komplement till den italiensk pasta – inte ett hot. 

En generation med gemensamma värderingar och visioner växer fram som inte ser klimatet som en svensk eller tysk utmaning, utan en europeisk. Detta bör politiker ta i beaktande när man nu utformar visioner för Europasamarbetet. För ett litet exportberoende land som Sverige är det desto viktigare att vi omfamnar det nya, snarare än det gamla.