Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-18 01:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/viljan-att-hjalpa-pa-plats-klingar-falskt/

DN Åsikt

DN Åsikt. Viljan att hjälpa på plats klingar falskt

Den här situationen kan aldrig som Mikael Johansson beskriver den, bli ett ”logistikproblem” Helt enkelt för att det är människor vi pratar om, inte ett teoretiskt problem. Människor som du och jag. En övning i empati är att fråga sig själv; vad skulle jag ha gjort i deras situation?

Jag vill börja med att tacka Mikael Johansson för svaret. Det ger mig en möjlighet att utveckla mina tankar.

Jag tror inte heller att svensken är imbecill eller ignorant. Tvärtom. Svensken i allmänhet kännetecknas av empati, och medkänsla. Vi räknas också som ett av de minst rasistiska länderna i världen. Vår förståelse och respekt för andra kulturer och etniciteter är i internationella mått mätt, extrem. Vi sticker ut. Vårt goda rykte i andra länder gör att människor i nöd gärna söker sig hit. Man kan till och med säga att det är typiskt svenskt att vara tolerant.

Därför känns det lite dumt att medvetet försämra vårt rykte i akt och mening att avskräcka människor från att komma hit. Särskilt med tanke på att vi har en historia av förtryck och diskriminering av romer. Vår kunskap om vårt förflutna borde få oss att tänka till en extra gång.

Även den här debatten är unik. Vi engagerar oss i olika läger. Det finns de som vill förbjuda, de som vill hjälpa, och de som vill hjälpa genom att förbjuda. Sverige är inte normen. Få andra länder hade haft den här diskussionen. Vi bör utveckla den.

Jag citerar Mikael Johansson:

”Att det finns människor i Europa eller i övriga delar av världen som inte har liknande institutioner i sina hemländer är något som åligger dessa stater att hantera (många av de fattiga länderna är medlemmar av EU och eller FN, där skulle man kunna utöva påtryckningar).”

Jag håller med. Den här debatten pågår inom EU, och Sverige har bilaterala samtal med Rumänien. Det finns hjälporganisationer på plats, och de gör ett fantastiskt arbete. Men tiggarna på våra gator hjälper också till. Transfereringen av pengar från migranter till hemländerna runt om i världen, står för en mångdubbelt större del av ekonomisk hjälp till dessa länder än den hjälp som ges av olika organisationer. Pengen i koppen hjälper faktiskt. Det har bland annat Aaron Israelsson, den förre chefredaktören för tidningen Faktum vittnat om i otaliga artiklar. Han bor numera i Rumänien och har därigenom förstahandsuppgifter om hur det ser ut.

Men samtal och förhandlingar tar tid. Vad gör vi under tiden? De som tigger i Sverige i dag kan inte pausa sina liv i väntan på sina rättigheter i Rumänien. De behöver kunna försörja sig i dag, i morgon, och i nästa vecka. Är det någon som tror annat än att tiggeri är en sista utväg? På vilket sätt hjälper vi utsatta romer i dag genom ett tiggeriförbud?

Den här debatten påminner mig till stor del om debatten under den så kallade flyktingkrisen. Både då och nu hävdades det att vi inte kan ta ansvar för alla människor som flyr krig., eller lider nöd. Det gör vi ju naturligtvis inte. De allra flesta stannar kvar i hemländer, eller angränsande länder.

Vi propagerar för att ”hjälpa på plats” Både i flyktingfrågan och i debatten om utsatta romer.

Under tiden vi diskuterar, så dör flyktingar fortfarande på Medelhavet, och i Libyen och liknande länder. De våldtas, säljs som slavar, torteras och fängslas. Under tiden vi diskuterar, så tigger romer på våra gator för att försörja sina barn, och gamla. Man kan faktiskt göra två saker samtidigt. Hjälpa på plats, och hjälpa här. Men det är här jag anser att vi hycklar. Vi vill inte förbättra det som Mikael Johansson beskriver som ”vidriga förhållanden” eftersom vi inte vill riskera att fler vill komma hit. Och vi gör det med en vilja av att hjälpa på plats, som klingar falskt.

Den här situationen kan aldrig som Mikael Johansson beskriver den, bli ett ”logistikproblem” Helt enkelt för att det är människor vi pratar om, inte ett teoretiskt problem. Människor som du och jag. En övning i empati är att fråga sig själv; vad skulle jag ha gjort i deras situation?