Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-21 11:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/vuxenansvar-inte-foraldraansvar/

DN Åsikt

DN Åsikt. Vuxenansvar – inte föräldraansvar

Alla vi vuxna bär ett gemensamt ansvar över våra och andras ungar. Det är ganska ofta man får höra begreppet "it takes a village to raise a child" som är en proverb med betydelsen, det kräver en hel by för att uppfostra ett barn och det sammanfattar min text.

Daniel Yalin menar på att det är föräldrarnas ansvar att uppfostra sina barn. Vi som föräldrar har satt dessa barn till jorden och därmed ska vi vara säkra på att när de lämnar hemmet trygga ro så ska de alltid uppföra sig på ett oklanderligt sätt.

Det är många vuxna som passerar i våra barns liv innan de själva kliver in i vuxenvärlden. Först är det föräldrarna, sedan andra släktingar för att sedan spendera en stor del av dagen med pedagoger på förskolan och efter det följer minst nio år av skolgång, och utöver det har man kanske fritidsaktiviteter där man också leds av en eller flera vuxna.

Det som sammanfattar alla dessa vuxna är att de gjort valet att på ett eller annat sätt spendera sin tid tillsammans med barn för att lära, leda och uppfostra dem. Jag menar att samtliga av dessa vuxna bär ett ansvar. På grund av att de valt att spendera sin arbetstid eller fritid med ditt (och andras) barn. Att man dessutom utbildat sig i otaliga år för att just leda barn i grupp anser att det inte är lärarnas uppgift att uppfostra barn.

Som lärare kan du inte välja vilka barn som kliver in i klassrummet varje termin. Men de kan välja hur de tar sig an ansvaret som ledare. En god ledare tar en självklar del i att lära och uppfostra dessa barn.

Vissa lärare och fritidsledare hittar på ett självklart sätt den respektingivande rollen och som den självklara ledare för gruppen. Att vara väluppfostrad är inte detsamma som att alltid och självklart underkasta sig en lärare eller ledare som inte inger respekt. Det finns elever som av olika anledningar inte klarar av vårt skolsystem. Det kan handla om diagnoser som inte blivit upptäckta, inlärningssvårigheter eller barn som på ett eller annat sätt har en dålig hemmatillvaro.

Daniel Yalin menar på att hur barnet uppför sig i skolan dess motivation och framtidsdrömmar handlar om hur engagerade föräldrarna är i barnets skolgång. Om man är två föräldrar som är närvarande på utvecklingssamtalen eller hur ofta man hör av sig till barnets mentor är också något som speglar hur barnen uppför sig i skolan.  Att denna mening kommer från en lärare är för mig upprörande. En lärare som fått flera års utbildning och dessutom arbetat i flera år inom detta yrke.

Att lärarhögskolan bjuder NOLL timmar av ledarskapsutbildning är problemet, att man som lärare inte inser att det visst är deras jobb att uppfostra barnen som kliver in genom dörrarna in i klassrummet varje dag. Som lärare vara en av dessa vuxna som speglar barnets liv under många år framöver.

Vi får inte glömma bort att det är barn vi pratar om. Barn, som ju formas varje dag. Människohjärnan är inte färdigutvecklad förrän vid 25 års ålder och det är pannloben som utvecklas sist. I pannloben sitter beslutsfattande förmågor, riskbedömningar, helhetsperspektiv, framtidsplanering, förmågan att sålla information och många fler av våra högre förmågor.

Respekt är ingenting man får med lärarlicensen – den förtjänas av sättet man agerar gentemot sina elever. Samma grupp barn kan vara engagerade och fokuserade i ett klassrum för att några minuter senare bete sig som de vuxit upp i skogen bland apor. Allt beroende på vem som leder dem.

Om jag hade fått klara mig med enbart uppfostran från mina föräldrar så hade jag nog haft ett helt annat liv i dag. Min barndom har speglats av så många lärare och sportledare som hjälpt till att forma mig till den jag är och till dem är jag evigt tacksam. Sett mina styrkor istället för att fokusera på mina svagheter och gett mig otaliga chanser då de insett att jag inte hade det helt lätt i skolan.

Ännu fler är de lärare, ledare och vuxna har passerat ganska obemärkt förbi. Det är är sådana vuxna som kräver respekt innan de gett mig skäl till det, sådana som hellre fäller än friar. Vuxna som stämplat mig redan innan de träffat mig på grund av mitt namn eller ursprung eller bristen på föräldraengagemang i skolan. Jag är även tacksam till dessa personer – de har gett mig insikt i hur jag inte vill vara.