Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 00:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/afrikaresan/2013/02/14/amerikanska-dollarsedlar-och-elavbrott-i-ett-regnigt-zimbabwe/

På resa genom Afrika

Amerikanska dollarsedlar och elavbrott i ett regnigt Zimbabwe

Malawi – det lilla landet med den stora charmen. En av de första sakerna vi hör när vi pratar med en man är att man här löser konflikter med humor. Han säger det med ett stort leende. Det är svårt att tänka sig att Malawi har mörka baksidor som låg medellivsålder, hög barndödlighet, hög andel HIV/AIDS-sjuka och stapplande ekonomi. I skuggan av mannens leende och den bländande solen invaggas vi genast i en lugn, fridfull rytm. De senaste åren har det skett förbättringar både inom ekonomi, utbildning och hälsovård. Det går sakta framåt, uppåt, för Malawi.

Malawi är så litet att vi enkelt hade kunnat köra igenom på några få dagar, men vi börjar med att sega oss uppför den krokigaste av vägar tills vi når utsiktspunkten. Högt uppe på berget har vi en sådan utsikt över Malawisjön och de grönskande sluttningarna ner till den att vi funderar på att stanna däruppe. Men efter att ha insupit vyerna och den friska luften i några dagar masar vi oss nerför berget igen och slår läger alldeles intill sjön. Jag är förtrollad. Framför mig har jag sagoversionen av mina småländska hemtrakters mörka, kalla insjö. Här är vattnet klart, ljummet och gnistrande med lätta vågor och en vit sandstrand som påminner om havsstränderna. Och just här är det fritt från bilharrzia, får vi veta. Vid horisonten skymtar vi vagt Tanzania torna upp sig på andra sidan sjön. Jag badar och badar igen och plockar med mig små släta stenar och tänker att alla borde åka hit.

I östra Zambia campar vi utanför South Luangwa nationalpark. I den till stora delar torrlagda flodbädden hörs en och annan flodhäst grymta. Snart kommer regnet och stora pölar bildas tills en strömmand e fåra rinner längs ena kanten. Och då kommer de ut ur skogen, en efter en hasar elefanterna nerför sluttningen och plaskar runt i vattnet, äter och leker. Vanligtvis traskar de omkring även inne i lägret men vi får inget besök medan vi är där och efter flera historier om alltför giriga snablar som letat sig in i bilar och förstört utrustning är jag ganska lättad. Vilda elefanter är bäst på lite avstånd.

Bilen behöver lite omvårdnad och vi planerar att tillbringa morgonens första två timmar hos mekanikern i Chipata innan vi fortsätter ner mot Lusaka. Men det drar ut på tiden, reservdelar måste hämtas inne i stan, timmarna går. Vid lunchtid är jag rejält uttråkad med en kurrande mage men tvingas inse att det nog fortfarande är en bit kvar tills bilen rullar igen. Det blir till att koka nudlar på primusköket – ovanför smörjgropen. Strax efter klockan 17 lämnar vi så äntligen mekanikern och kommer förstås inte hela vägen ner till Lusaka den dagen.

Så når vi vårt delmål på resan; norra Zimbabwe lagom till jul. Efter otaliga förseningar längs vägen har vi fått skynda på litegrann genom de senaste länderna och flera gånger har vi undrat om det var rätt beslut. Borde vi istället ha låtit resan ta mer tid? Men så får vi ett meddelande från två andra resenärer som vi träffat i Tanzania. ”Vad vi önskar att vi var med våra familjer just nu” står det bara. Och då känner jag i hela kroppen att det var rätt beslut. Dessutom är vi rätt slitna efter fyra månader på resande fot och det är en fantastisk lyx att få maten lagad och tvätten tvättad. Vår budget hade förmodligen inte heller klarat av så många fler veckor, pengarna ska ju räcka hela vägen till Mocambique.

Zimbabwe. Många känner nog mest till landet för dess politiska situation i Mugabes regim de senaste tio, femton åren. Några förknippar det kanske mer med adrenalinstinna bungyjump-hopp över Viktoriafallen eller svettig buffeljakt i en taggfylld snårskog. För Brian, min sambo och medresenär, är Zimbabwe hemma. Det var här han växte upp, cyklade omkring med polarna i byn, födde upp övergivna vilda djur i trädgården och hade slagit Emil i Lönneberga med hästlängder vad gällde bus och hyss.

Medan Sydafrika körde sin apartheid-regim där vita stod över svarta kanske man kan säga att Zimbabwe har provat båda sidor. Från kolonialismen och premiärministern Ian Smith’s översittarregim till Robert Mugabes styre då alla vita plötsligt skulle sparkas ut. Men det var inte bara de vita som drabbades då. För varje vit farmare som tvingades lämna sin gård förlorade också massor av svarta anställda sina jobb, sin försörjning för familj och barn, mat och skolgång. Ingen tjänar på den svartvita politiken. Kanske hade det kunnat förena folket, men åratal av rasism, orättvisor och frustration har satt sina spår och hudfärg spelar fortfarande roll här. Jag går omkring med en krypande, obehaglig känsla av att allt är svart eller vitt. Längtar efter gråzoner.

Mycket har förändrats sedan Brian var liten. Ett fåtal vita familjer bor kvar, många har antingen tvingats eller valt att lämna landet. Det en gång resursstarka och framgångsrika landet har förvandlats till ett av kontinentens mest krisdrabbade. Idag handlar man med amerikanska dollar sedan den egna valutan slog rekord i inflation och kraschade.

”Godisklubba eller en ask tändstickor?” frågar kassörskan i mataffären när jag räckt henne några medfarna amerikanska dollarsedlar och jag stirrar frågande på henne innan jag förstår vad hon menar. Det är ont om växelpengar överallt, ibland får vi några sydafrikanska rand i handen, men oftast småprylar.

Det helt klart vanligaste samtalsämnet är Zesa. Det är namnet på det nationella elbolaget men det har också blivit benämningen på el i allmänhet. Antingen har man Zesa eller så har man det inte, ingen har det för jämnan.  Elen kommer och går och alla - som har tillgång till el normalt sett - lagar mat med ved eller gas för att inte riskera att matlagningen avbryts och familjen får gå hungrig. Om kvällarna surrar generatorerna ikapp med cikador och syrsor.

Att bara beskriva Zimbabwe som en turistdestination känns futtigt när jag vet att det finns så oerhört mycket mer att berätta. Så många komplext intressanta livsöden har skapats ur landets tragedier, format dem som fortfarande bor kvar och dem som har kommit tillbaka. Jag vill så gärna återge människors berättelser härifrån, men jag måste tänka på min egen och deras säkerhet och på genomresa har jag inte ordentlig möjlighet att göra intervjuer och research. Frustrerad nöjer jag mig med att fascinerad lyssna på brottsstycken ur människors livsöden, hur det var här förr, vad de har gått igenom och hur det är nu – och tänker att jag en dag ska berätta mer.

Släkten samlas och det är ett kärt återseende. Familjen var det drygt ett år sedan vi såg sist, släktingarna har vi inte träffat på två år. Den yngsta familjemedlemmen är tre månader gamla pojken Teign. Den äldsta familjemedlemmen, auntie Sheila, är 80. Hon har upplevt de flesta av landets olika skeenden det senaste århundradet. Ingen vet hur framtidens Zimbabwe kommer att se ut för Teign och de andra barnen.

Julmaten skiljer sig inte markant från årets övriga meny; det är som alltid en rejäl grillmåltid, braai som det kallas i södra Afrika, som gäller. Nötkött, korv och kyckling tillsammans med sadza, en fast massa gjord på majsmjöl och vatten, och grönsaker.

Nyår firar vi i södra Zimbabwe med andra delar av släkten. Vi har alla just förväntansfulla satt oss till bords, fint dukat för nyårsmiddag, och det är bara en som saknas. Zesa. Så vi sitter där i beckmörkret och alla pratar på som om ingenting hänt, några tänder ett par stearinljus. Snart tänds lamporna igen och vi njuter av ännu en god braai med en surrande generator i bakgrunden. Tolvslaget firas nere i den torrlagda delen av Savefloden. I mörkret lurar säkert både krokodiler och flodhästar men en rejäl brasa håller dem på avstånd. Vi slår oss ner i sanden och skålar för det nya året till tonerna av Auld Lang Syne från en bilstereo.

Det nya året börjar bra. Efter månader av uteblivet regn – då vädret nästan slagit Zesa som samtalsämne – öppnar sig skyarna äntligen på nyårsdagens kväll. Impalagrytan som står på grillen, förberedd av Brians gammelfarbror, har puttrat i timmar och klarar sig oskadd, om än något utspädd. Regnet håller i sig i södra delen av landet och det känns som om folk drar en gemensam suck av lättnad. Att en väg svämmar över och blir oframkomlig är inte ett problem – det blir dagens höjdpunkt.

På väg västerut gör vi ett par stopp på några av de mest kända platserna i landet, de medeltida ruinerna i Masvingo som gav landet dess namn 1980 och de vackra stenformationerna och grottmålningarna i nationalparken Matobo hills. I Bulawayo beslutar vi oss för att ge Nationalmuseet en chans. Vi har inte varit där i mer än tio minuter när strömmen går och allt blir svart. Tack och lov befinner vi oss i utställningen om stenar och mineraler  – inte bland spindlarna och ormarna. Vi traskar igenom de av museets rum som är aningen upplysta av dagsljus genom fönstren och försöker ta till oss vad vi kan av all fakta. Museet är rejält tilltaget med massor av intressanta utställningar som är väl bevarade, presenterade och uppdaterade. Jag tänker på museet i Maputo där någon nyligen bröt sig in och kapade hornet på en noshörning. Inte ens museerna får vara ifred från tjuvjägare. Här är dock alla djuren intakta, men jag tvekar en aning inför att kliva in i museets kanske mest kända del, en uppsättning djur i dess naturliga miljö. De står där, kusligt stela i mörkret och min fantasi är på väg attspela mig ett spratt men jag intalar mig själv att de är alla är täckta av damm – även den 3,5 meter höga besten som tornar upp sig bakom mig i mörkret – världens näst största uppstoppade elefant.

Efter en rejäl paus bär det ut på vägarna igen. Nu är det dags för resans andra och sista etapp. Jag skakar av mig den förvirring som människorna i Zimbabwe skapar i mitt huvud och över gränsen till Botswana bär jag med mig ett uttalande som inbringar hopp och framtidstro. En vit kvinna i min egen ålder skakar på huvudet åt den svartvita vardagen.

”Min generation, vi tänker inte likadant som våra föräldrar” säger hon. ”Min bästa vän är en svart man och jag  fick många negativa kommentarer från de äldre när vi var yngre. Men det är inte så längre. Och alla man möter, svart som vit, säger samma sak. Vi behöver förändring. Ingen säger det i klarspråk, men vi vet alla vad som menas. ’2013 kommer att bli ett bättre år’ säger folk. Det är en skön känsla. Det förenar oss.”