Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-26 11:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/blohmsblogg/2014/03/31/vi-maste-prata-om-alkoholen/

Blohms blogg

Vi måste prata om alkoholen!

Igår dog en 43-årig man, en pappa till fyra barn och en Djurgårdensupporter. Det är som de flesta säger för jävligt. Vad annat kan man säga. Ingen ska behöva dö på detta sätt. Satt och trummade på tangenterna till datorn hela kvällen igår på mitt hotellrum efter att jag jobbat på Malmö FF mot Falkenberg. Ville skriva någonting. Pratade i telefon, lyssnade och läste. Ville fortfarande skriva någonting men kunde inte. Jag har svårt för snabba spontana tankar i stunder av stora negativa händelser och kriser. De kan så ofta bli fel. Man vill ju helst bara skrika rätt ut och sen bara sätta sig och gråta. Till sist gick jag och la mig men jag kunde inte sova. Pulsen dunkade hårdare än vanligt, snabbare och höll mig vaken. Tankarna for runt i lösa fragment som till sist tvingade mig upp mitt i natten för att påbörja denna text. Av en slump ramlade jag på en krönika jag skrev för en blogg jag hade hos Offside 2012. Efter höstderbyt mellan Helsingborg och Malmö FF på Olympia. Så här skrev jag:

”Hungriga och frusna svängde vi in i mörkret i Slottshagen vid det gamla medeltida försvarstornet Kärnan ovanför Helsingborgs centrum. Vi hade precis tagit oss igenom en vägg av säkerhetsvakter och poliser som slussat MFF-supportrar till sina bussar utanför Olympia. Vi var nästan hela C More-gänget som hukade i höststormen. Precis där vi gick in i parken mötte vi ett gäng unga grabbar med luvorna över huvudet och ett par av dom studerade oss noga och såg länge efter oss. De var uppenbarligen ute efter att hitta motståndare att bråka med men fann inte oss intressanta. Runtomkring oss smög det omkring unga grabbar på jakt efter antagonister. Polispiketer cirkulerade på gatorna och på grusvägarna inne i parken. Kanske var det ett misstag att gå in där. Jag tror vi alla var svartklädda och den långe Granqvist hade dragit upp sin luva på jackan och gick med bestämda steg framåt i den dunkla omgivningen. En av de där polisbussarna svängde plötsligt in efter oss, bevakade vår rörelse med sina strålkastare under ett antal minuter innan dom svängde av åt ett annat håll och drog iväg med en motor på högvarv.” 

Efter varje incident får man från olika håll höra att det är väldigt sällsynt med bråk och våld kring fotbollen. Att det tvärtemot är väldigt säkert att besöka våra arenor och jag har ingen anledning att ifrågasätta det om man slår ut det på alla matcher under en säsong. Men för mig som i många år jobbat för det som numer är C More har väldigt ofta jobbat på stormatcher och heta möten. Det som kallas högriskmatcher. Stockholmsderbyn, Skånederbyn, Göteborgsderbyn och så kallade hatmöten mellan till exempel IFK Göteborg och AIK. Jag måste fråga er där ute: Har jag i mitt huvud fokuserat på det negativa då jag menar att det varit mer regel än undantag att man fått kryssat sig fram mellan kravallstaket, polisbussar, poliser på hästar, poliser med hundar, helikoptrar som hovrar ovanför arenor, gator och torg. Jag tänker på alla de urspårade supportertåg jag sett, sönderslagna krogar, slagsmål på tågstationer och supportrar(om man ska kalla dom det) som jagar varandra runt i städerna både innan och efter match i hopp om en fight på öppen gata. Lägg till de gånger enstaka individer springer in på planen av olika anledningar. Enstaka händelser säger säkert vissa. Min upplevelse är att det är så vanligt att jag knappt reagerar på det längre. Men jag är sällan rädd själv. För poliser jag pratat med har alltid sagt att det alltid gått lugnt och städat till. En vanlig dag på jobbet liksom. Supportrar har sagt att de som vill slåss alltid slåss mot varandra. De andra behöver inte vara oroliga. Den 43-årige fyrabarns pappan som nu dog var vad jag sett och läst en av dom som inte skulle vara oroliga.

Jag erkänner att jag inte fullt ut förstår den här världen. Har haft en väldigt liten inblick i supporterkulturen. Tidigt blev jag spelare och efter karriären fotbollsanalytiker och skribent. Jag har inte, förutom vid några enstaka tillfällen, stått på läktaren och upplevt den kraft som en fotbollsklack kan frammana. Allt det positiva som de flesta supportrar vittnar om. Kittet som håller ihop individer från väldigt olika delar av vårt samhälle. Efter karriären har jag blivit vän med flera supportrar från min sista klubb GAIS, vissa av dom gamla hårdföra fans som inte stigit undan när skiten träffat dom i ansiktet. Jag är inte naiv. Men dom har lärt mig en hel del. Berättat och visat vad kärleken till en klubb och sina grönsvarta kamrater också betyder. Det är som en familj där de unga svårstyrda ibland gör uppror och de äldre som vet hur det var att vara unga och vilda som föräldrar försöker lugna ner oroshärdarna. Samtidigt skyddar dom sina familjemedlemmarna om dom blir attackerade. Jag förstår fortfarande inte allt men har fått en stor respekt till vad många av dom gör för sin klubb och hur mycket tid som dom lägger för att få bort bråket och lyfta fram glädjen och det positiva. Jag har även fått ett vidare perspektiv på vad det innebär att åka runt i Sverige och ofta behandlas som skit av polis och andra säkerhetsvakter och ordningsmän. Inget är svart eller vitt. Det är lätt att tro saker men det är bättre att veta. Dessutom är supportrarna livsviktiga för den svenska fotbollen. Utan dom skulle mycket av det vi gillar försvinna. Jag ryser av att se tillbaka på min egen karriär under 80 och 90-talet. Tomma ekande läktare var man än kom i landet. Tyst, ödsligt och ointressant. Det var fotbollens istid när det kommer till publiktillströmning. Så vill ingen av oss ha det igen.

När allt detta är sagt så är det någonting annat som vi måste prata om i detta sammanhang. Nått som berör hela samhället och inte bara fotbollen. En fråga som ingen vill ta i för om man gör det blir det ett satans liv. Man blir en paria. Vi måste prata om alkoholens roll i detta. Alkoholen står för majoriteten av all skit vi ser i samhället. Slagsmål, misshandel, våldtäkter, familjetragedier och till viss del även trafikolyckor. Alkohol och män, unga som äldre, är ingen bra kombination. Vi ser det på stan varje helg runt krogarna, vi ser det på stadsfestivaler och musikfestivaler. Jag har själv stått ung, full och dum och slagits utanför McDonalds i småstan. En feting i ansiktet en vecka före min första pojklandslagsturné kunde ha kostat mig dyrt. Dumhet kostar. Ibland oerhört mycket. Vi ser allt detta även på och runt våra fotbollsarenor. Den gamla klyschan att idrott och alkohol inte hör ihop är bara dravel. Fotboll och alkohol har alltid gått hand i hand. Både hos de aktiva och de som ser på. Att ta en bärs med ”grabbarna” och se på fotboll är ett begrepp. Att ta en jäkla massa bärs med ”grabbarna” och se på fotboll en realitet. Utan bira på arenorna och ölbolagens sponsorkontrakt skulle fotbollen tappa massor av pengar. Det ligger alltså inte i någons intresse att debattera alkoholens inverkningar på fotbollsvåldet. Istället pratar vi om allting annat. Jag är själv ingen förbudsivrare, jag är också en produkt av detta samhälle där vi krökar för att ha skoj och släppa loss. Jag står och stampar på båda sidorna men frågar mig. När ska vi börja prata om hur vi beter oss? Individens ansvar i en grupp. Vi har den här våren sett våld på stan i olika skepnader. Politiskt våld, organiserad brottslighet och skjutningar, fyllevåld och fotbollsvåld. Mycket är relaterat till alkohol och andra droger.

Det var en så fin dag igår. Allt talade för fest. Idag talar vi om helt andra saker. Igår dog en fotbollssupporter som inte hade någon roll i den skara som brukar söka våld. Fyra barn står utan pappa och det finns ingenting man kan göra för att förändra det...