Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-29 10:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/blohmsblogg/2014/05/28/en-lovsang-till-en-antihjalte/

Blohms blogg

En lovsång till en antihjälte

Jag utsåg David Elm som den allsvenska omgångens lirare i dagens DN. Det finns säkert de som har synpunkter på det och det ska man förstås ha. David är kanske inte den bästa spelaren men att plocka ut en lirare är en process med många variabler. Länge har jag faschinerats av Elms spelstil, det finns något omöjligt i det faktum att han spelar i allsvenskan. Ingenting ser enkelt ut ändå löser han situationerna gång på gång. När han varit småskadad(som han varit ofta de senaste åren) och ska komma tillbaka då har jag ibland tyckt synd om honom. De där långa benen som flaxar och viftar åt alla håll, snubblande på bollen och ständiga frisparkar emot sig. Då ser det så tung ut att vara David Elm.

Det gör det även när han är frisk och i form. Han bökar och bänder, sliter och frustar, men kör ständigt och oförtrutet vidare. Och han gör så mycket nytta samtidigt som han ger yta åt medspelare eftersom motståndare ofta fokuserar mot Elm vare sig dom vill det eller inte. David är ju en flaggstång och träffpunkt i Kalmars uppspel där saker kör igång när bollen passerat denne långe, gänglige och långsamma anfallare. Han är duktig på att skarva vidare uppspel, ta emot och spela tillbaka till mötande spelare, han är bra på att vända spel och farlig både med fötter och huvud inne i offensivt straffområdet och han kan försvara i sitt eget lags straffområde. Elm ger bort frisparkar och han får frisparkar, det är ett ständigt mindre slagsmål i duellerna med honom. Jag gillar David Elm i en värld full av mindre, kvickare och rörligare tekniker. Han bryter av det mjuka och följsamma. En sorts isbrytare längst fram.

David Elm är en antihjälte som jag hört blivit fullständigt tillintetgjord och hånad av fans på en bensinstation utanför Borås efter en match då han lirat i Elfsborgströjan. Mot Helsingborg senast sjönk bortalagets supportrar att han är den sämsta av bröderna och det är ett gott betyg att dom överhuvudtaget sjunger och hånar honom. De bryr sig om en viktig spelare. Jag tror även att Elm är älskad av många av sina egna supportrar. Kanske är det en typ av blandad hatkärlek? Elm  är en sorts allsvensk variant av långa spelare som Peter Crouch och Luca Toni, en sorts Kenneth Andersson och kanske till och med en variant av en tidig Zlatan som var vinglig, fladdrig och där långa ben och vassa armbågar gav både jubel och ilska. Tränare brukar älska dessa spelartyper, medspelare också rätt ofta medan man läktarplats säkerligen är mer splittrad. Jag ville bara säga det denna dag då han förärats titeln omgångens DN-lirare invid min krönika.