Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-14 00:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/blohmsblogg/2014/06/15/valnaden-pirlo-i-amazonas/

Blohms blogg

Vålnaden Pirlo i amazonas...

Mot alla odds(klimat och planen) så blev det ändå en storartad match mellan England och Italien. Det var säkert hemskt för spelarna att springa omkring i en ångbastu och försöka lira fotboll. Men att sitta i min lilla stuga med en snarkande hund bredvid mitt i natten var lysande trotts mörkret som aldrig blir riktigt mörkt i den svenska juninatten. Att tempot stundtals var lågt gjorde ingenting så länge de små tempoexplosionerna kom då och då, tvärtom var det precis det som var behållningen. England var bra och mycket intressantare än vad jag någonsin sett dom i ett stort mästerskap. Enbart Raheem Sterling var värd varje minut av min normala sovtid. Det var ett piggt och lätt England där jag normalt mest sett tunga, sega brittiska löpare tidigare, med vissa få undantag. Ändå var det inte detta jag njöt mest av.

Det var i slutet av matchen då England tryckte på som mest. Till vänster långt ner på Italiens planhalva, det kan ha varit Chiellini, det var självklart Pirlo, de stod och duttade bollen mellan varandra på ett par kvadratmeter medan de engelska spelarna försökte vinna tillbaka bollen. Som om dom smuttade på en dubbel espresso tillsammans i baren i väntan på slutsignalen. Italiens passningsspel var enastående stundtals i matchen. Kort, kort, långt, kort, crossboll, kort och så långt i djupled mot Candreva eller Immobile. Italiens passningsspel tröttade ut engelsmännen så att halva laget låg utspridda med kramp på planen. Italien, taktikens nördigaste hemland. Nonchalansens hemland eftersom dom vet att dom är så skickliga på detta spel att det ibland går överstyr. Men så jag älskar det när matcherna ser ut som den här. Lugnet, och sedan tempoväxlingen, oftast med Pirlo som chef.

Pirlo som är värt ett eget kapitel, hyllad av allt och alla i hela världen just nu. Jag ska inte uppehålla er med några fler omdömen eftersom de flesta av er som läser detta har full koll på denna artist. Det märkliga med Pirlo är att han är den sista i en utdöende art av gamla playmakers som trippar omkring nästan i slow motion och styr ett helt lags spel. Alla vet att bara man plockar bort honom, en spelare i motståndarlaget, då är matchen vunnen. Men ingen klarar av det. Han är som en vålnad. Försöker man greppa Pirlo så finns han inte där, han har försvunnit och dyker upp ur ingenstans i en ny öppen lucka på planen. Magiskt är ett tröttsamt modeord. Men det är precis vad Pirlo är. Magisk. I hans fall är det inte tröttsamt.