Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-21 16:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/blohmsblogg/2014/06/23/vm-fotbollen-bleknar-nar-livets-allvar-knackar-pa/

Blohms blogg

VM-fotbollen bleknar när livets allvar knackar på...

Ett nedslående samtal på förmiddagen och man måste dra iväg mitt i midsommartrafiken. VM fotbollen bleknar när det verkliga livet plötsligt knackar på. Livet och döden. Ett långt lidande som tickar mot sina nittio minuter. Vi åker genom regn och sol på motorväg och vi är tysta. Jag skriver fotbollstexter på min dator ifrån passagerarsätet. Köer och vägarbeten överallt. Allt känns besvärligt och obekvämt. Att närma sig de stora frågorna är obekvämt och svårt.

Några timmar senare sitter jag i ett nästan nedlagt sjukhus i den lilla staden. Helt öde förutom den enda öppna av två återstående avdelningar. En nästan tom parkering och mer regn utanför fönstret. Inte så mycket jag kan göra mer än att stötta och finnas där. Timmar i sjukhuskorridorer, många koppar kaffe och till sist en halvhjärtad halvlek med Belgien och Ryssland på teven. Fortfarande tyst överallt förutom ett svagt sorl från personalrummet en bit bort. Långsamt och nästan obemärkt rullade en gammal dam i rullstol in på teverummet och synade matchen med skarp blick. Fördomsfullt tänkte jag fråga om hon ville se något annat men det var fotbollen damen var där för. Efter en halvlek rullade hon ut igen. Var det inget bra, frågade jag. Det kan man säga, svarade hon och försvann långsamt bakom bordet med kaffetermosarna. Jag kunde inte annat än att hålla med. Resten av matchen hörde jag på radion på väg hem igen med tårar i ögonen. Vid en Statoilmack i Västerås gjorde Belgien 1-0 och jag gick in och köpte lite mineralvatten och en glass. Den matchen tog slut men den på det nästan nedlagda sjukhuset går vidare ännu en liten stund. Precis när jag skulle åka därifrån viskade hon med ett svagt svagt leende i mungipan: Pelle. Brasilien vinner guld. Att hon orkade tänka på det...