Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-19 17:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/blohmsblogg/2014/11/03/allsvenskans-sista-strid-2014/

Blohms blogg

Allsvenskans sista strid: 2014.

Lika mycket som den första omgången av allsvenskan innehåller en ocean av drömmar och förhoppningar så bjuder epilogen på ödesmättad grådask, skinande triumfparader och suckar av lättnad. Minuter av eufori, sekunder av avgrundsdjup. Kärlek som stärks och kärlek som prövas. På en ranglig träkonstruktion på Strömvallen i Gävle stod jag i lördags och följde Gefles kamp mot demonerna. I kostym, tunn jacka och finpjuck. Det var min lott i denna slutomgång som enbart bjöd på drama runt strecket i botten av tabellen. Överlevarna från Gästrikland lyckades förlänga säsongen någon vecka till ackompanjerade av dov musik från fyratusen par värmande skinnhandskar. Det var inte vackert, det var kramp, det var staden Gävle i november. Regnet föll genom ett dis som aldrig tillät dagen och ljuset att tränga igenom. Vinden kom från söder men var kall som en isande örfil från Svappavaara.

Helsingborgs Christoffer Andersson vandrade ut från den stora scenen för sista gången i den 80:minuten efter en bra bit över 500 a-lags matcher. På träplankorna bakom ena målet stod ett gäng blöta men tappra HIF-supportrar och frös. Jag tror dom applåderade om det nu inte bara var så att dom försökte hålla uppe värmen. Helsingborgs supportrar har annars inte haft mycket att applådera åt under säsongen och jag läste en frustrerad text från ett tvivlande fan. ”Varför gick vi upp mitt i natten, åkte tio timmar enkel resa till Gävle för att se en skitmatch och frysa, för att sen sätta sig i bussen i tio timmar till” Svaret: ”Vi är dumma i huvudet!”

Vad Christoffer Andersson tänkte där i blötan när han kramade om Jordan Larsson vid sidlinjen och tog steget ut från planen vet jag inte men man kan ha mer glamourösa avslut. Kanske hade han lagrat applåderna från fansen efter sista föreställningen hemma på Olympia? Hösten är en tid för avsked och vi har sett dom på slutet. Djurgårdens Andreas Johansson som blev mäktigt hyllad på Tele 2 Arena och ÖSK:s Magnus Wikström som med tårar i ögonen hoppade och sjöng ihop med fansen på Behrn arena. Men majoriteten tassar oftast ut bakvägen utan att någon tar notis om dennes metaforiska frånfälle. Jo, jag vet hur det känns och har byggt upp en samhörighet med dessa hjältar i fotbollens tjänst.

Jag såg på tevemonitorn vid kommentatorsplatsen att det var sol och vackert höstväder i Falkenberg. Jubel och mirakel och tårar från Henrik Larsson. Misstänker att Mjällbys spelare inte brydde sig om vädret. Black Sabbaths låt Heaven and Hell hade kunnat lirats i högtalarna för det var en sådan dag där ytterligheterna i fotbollens ibland grymma seriesystem möttes på samma idrottsplats samma dag för den avgörande striden. Fotbollen presenterad i ett ljuvligt paket av själ och hjärta. Essensen av vad det handlar om.

På vägen hem stannade jag i Sala och tände ett ljus i kyrkogårdens minneslund, folk stod och hukade i regnet under tallarna på höjden. Jag tänkte på svärmor som gick bort i cancer i juli. Det var allhelgona helg. Det var allvar. Människor mindes sina döda. Tidigare innan matcherna hade fotbollssverige hedrat Klas Ingessons och Pontus Segerström finns fortfarande i tankarna. Så sorgligt, så meningslöst. Men livet så som det är ibland. Brutalt smärtsamt och fruktansvärt orättvist. Allsvenskan 2014 är nu över och det finns absolut ingenting som jag kan göra åt det. Men om inte jorden går under kan vi vara säkra på att vi står där igen i vår med nya drömmar om framgång och förhoppningar samt en kärlek som prövas. Hjulet fortsätter rulla...