Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-24 09:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2008/10/24/sin-tids-moliere-485/

Thentes bokblogg

Sin tids Moliere

Så jag har gått på tur genom Ibsens samlade under några dagar. Det är ingenting jag kan rekommendera direkt. Klas Östergren har så vitt jag förstår ägnat väldigt många år åt att nyöversätta Ibsen och det är beundransvärt men framstår för mig som ett mysterium. Det finns dramatiker som står sig och det finns dramatiker som är mer lika antika möbler med lejontassar.Ibsen har lejontassar. Och en sittdyna som består till hälften av damm. Och en rygg där fettfläckarna efter de som lutat sig däremot har torkat för sådär sjuttio år sedan. 
Jag känner igen en kulturgärning när jag ser den, trots att jag i de flesta fall skiter i vilket. En nyöversättning av Ibsens samlade är en sådan kulturgärning.

Som jag faktiskt skiter i. Där Tjechov förmår skapa hållbara människor för att han begriper sig på dem, behandlar Ibsen dem som en Ikeakatalogsdesigner behandlar möbler.Där Shakespeare helt besatt sjunker in i och berusar sig på varenda roll och lämnar pjäser med idel huvudroller – där är Ibsen en kassörska på Försäkringskassan som från början vet vad var och en är värd. Och Stindberg då? I princip samma kålsupare, fast han blev bättre så småningom – även om han likt Ibsen hade en dragning åt att proppa små deviser i käften på sina gestalter så att de storknade: fegmoderna deviser som svor järnvägars också, sjutusan och sjuttsingen i den borgerliga kyrkan. Det här var på den tiden då de antika tragöderna ansågs vara för skandalösa för den samtida teatern. Helt korrekt.
Far out, Ibsen.