Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-12-04 21:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2009/03/08/problemet-med-finland-2074/

THENTES BOKBLOGG

Problemet med Finland

Till en av få saker som fortfarande fascinerar mig hör svenskfinland.
Svenskfinländarna?
Svenskfinnarna?
(stryk vad som ej önskas) 


Jag har kolleger på åtskilliga kulturredaktioner som helst tackar nej till att recensera finländsk litteratur, och i synnerhet då svenskfinsk sådan.
Eller finlandssvensk, för den som föredrar det ordet. 


Varför?
Därför att de obehagliga brev och mail man i allmänhet får efter att på något sätt ha berört Finland gör att det inte känns som att det är värt det.


Det räcker att man slinter på detta med huruvida det heter svenskfinne, svenskfinländare, finlandssvensk, finländsk eller svensk - så är man körd. Gör man inte det så finns det alltid något annat att få fan för. 


Efter att senast ha skrivit om en finsk bok fick jag märkligt nog bara ett enda mail. Men det var desto giftigare. Det var från en kvinna och löd så här:  


"Det samtida Finland känner vi främst som producent av mobiltelefoner, alkoholister och skolbarn som massmördar klasskamrater." Hur tror ni att det känns för sverigefinska barn och ungdomar att läsa sådant om sina rötter?  Tycker ni att de mår alltför bra för svensk smak, så att de måste tryckas ner igen ordentligt till sin plats som andra klassens medborgare? 
Tack gode Gud att jag efter 40 förödmjukande år i Sverige äntligen är hemma igen i Finland.  Jag är oerhört stolt över vår civilisation, som aldrig skulle tillåta i sin största tidning liknande nedrigher [sic] som Jonas Thente ger uttryck för.
 

Okej…

Eftersom jag tyckte att jag retoriskt - och i och med sammanhanget – hade försäkrat mig om att ingen skulle kunna uppfatta denna min kategorisering som något annat än ironi, så försökte jag vänligt förklara poängen för den här damen. 
Följden blev ytterligare ett mail i vilket hon framhöll att jag är till och med dummare och elakare än hon någonsin hade kunnat föreställa sig. 


Alla svenska skribenter som skriver om Finland känner till detta dilemma. Jag ska bara ge några exempel utifrån min egen erfarenhet. 

Den finska geografin.
Där har vi den vanligaste anledningen till hatmail.Det kan röra sig om att man råkar placera en finsk by på fel sida fylkesgränsen, eller att man använder det finska namnet på någon ort istället för det svenska, eller tvärtom, eller att man stavar fel på ett finskt ortsnamn på så vis att man stavar med sju A istället för de korrekta åtta (finskan och svenskan har olika språkstammar, så en svensk ser inte automatiskt att något är konstigt: deal with it!)
Gör man sig skyldig till något dylikt så får man sannerligen veta att man lever. 
Och jag som inte ens skulle kunna pricka in Lidingö på en stockholmskarta.  

Nonchalansen.
Svenskfinnar brukar ta tillfället i akt att varje gång jag skriver om svenskfinsk (jag hoppas det blir rätt nu) litteratur, framhäva att jag aldrig skriver om svenskfinsk litteratur. Det är lite som om getingar hade mailat och klagat på att jag alltför sällan sticker fingret i ett getingbo.  

Sveken.
Om ett svenskfinskt litterärt verk har ens en liten, liten dålig sida och recensenten nämner denna – så innebär detta faktum en förnedring av samtliga svenskfinnar som i princip är liktydig med en krigsförklaring. Om ett finlandssvenskt litterärt verk handlar om en eller flera i allmänna ögon negativa företeelser (droger, incest, våld, krigsförbrytelser, alienation etc) och recensenten nämner detta faktum, så är recensenten illvillig och en evig fiende till Svenskfinland. 

Ett intressant specialfall inträffade när jag hade skrivit en dödsruna över Tove Jansson, som jag fan alltid har älskat och älskar fortfarande.
I runan skrev jag någonting om hur många nya ord och begrepp hon lärt mig, och att hon inte ryggade för ett sånt helt suveränt uttryck för att ha hamnat i en knipa som ”att sitta i pisset”.
Underbart. 

Men nej.Samma dag kom det ett upprört mail från en dam i Helsingfors som tog mig i örat och menade att ”sådana ord använder man inte om en älskad författare”.Det var faktiskt först då som jag insåg att Tove Jansson noggrant hade researchat innan hon skapade figurer som Gafsan och Filifjonkan.