Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-03-06 07:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2009/03/21/handelmassandagens-outfit-2181/

Thentes bokblogg

Handelmassan/Dagens outfit

Dagens outfit: signalsvart polo från ES, matchande byxor från Grosshandlarn.
Bild: Stina Wirsén  

................. 

[cont] den andra figuren som, förutom Massan, utgör ett problem för kultursociologerna är Makten. Redan Elias Canetti avhandlade klarsynt sambandet i den monumentala studien Massa och makt (den finns på svenska, leta på antikvariaten) och jag häpnar över att dagens analytiker fortfarande inte kan orientera analyserna om de inte får föreställa sig Makten som en sorts ond Cthulhu vid styrelsebordets högsäte iförd mörk kostym och ett halsband av spädbarnskallar, med jämna mellanrum utstötande ett diaboliskt och skadeglatt väsande när de underlydande direktörerna och marknadsmänniskorna tänkt ut någon ny plan för att förslava den oskyldiga Massan med skräp och enfald.
Ett faktum man tydligen glömmer är att en demokratis beståndsdelar väljer inte bara sina styrande politiker och ideologier, med mer eller mindre skrämmande resultat, utan också vilka varor och tjänster som är begärliga och vem eller vad som skall sälja dem. Makten är ingen ond konspiration, utan precis den vi väljer att behärska våra liv. Och kom inte dragandes med den gamla 30-talsidén om hur Makten alltmer förfinat manipulerar Massan med hjälp av reklam, propaganda och annan sorts manipulation. Var och en av oss har ett medvetet val att göra och med tanke på det senaste decenniets informationsexplosion är det mer än någonsin tidigare möjligt att enkelt förkovra sig på så sätt att reklam och propaganda automatiskt bemöts med skepsis: det vill säga att man inte behöver någon som helst sorts extern utbildning, begåvning över genomsnittet eller trygg uppväxtmiljö för att utveckla de antikroppar som genast formerar sig till anfall för att skydda kropp och själ från bullshit, i vilken form den än manifesterar sig.
De allra flesta av oss väljer att använda dessa tidens sant revolutionerande möjligheter till att på YouTube lägga upp bilder av polare som pruttar. Eller till att fylla dagarna med att via twitter hålla sig uppdaterade om vad 2006 års vinnare i Big Brother har för färg på strumporna. Eller som konsumismens nyttiga idioter blogga om vilka skor man bah skulle ääälska att ha råd att köpa, i förhoppning om att så pass många andra är intresserade av att veta det att skotillverkaren beslutar sig för att sponsra bloggaren.
Det fackliga organet Journalisten skriver i veckans nummer om den nya sajten Nyheter 24. Möjligen framtidens nyhetsförmedlare, om man får tro skadeglada debattörers utsägelser om gammelmedia förestående fall. Anställda journalister på Nyheter 24 får en grundlön och utöver det en ekonomisk bonus beroende på hur många klick deras artiklar får. Någon som heter Patrik Sandberg och kallar sig ansvarig utgivare säger att ”Anledningen till det här lönesystemet är väldigt enkelt, vi är en kommersiell produkt och vi vill att medarbetarna ska skriva om saker som engagerar folk, inte det som är deras eget specialintresse, Vi ska täcka de stora allmänna frågorna som berör allmänheten”. Artiklarna på Nyheter 24 är för övrigt omskriva texter av artiklar som stått att läsa i gammelmedia, men skitsamma: hade någon väntat sig något annat? Och väntar sig någon att den journalist som under två månader sysslar med att avslöja kommunala upphandlingsfiffel i saneringsbranschen kommer att få någon vidare bonus i jämförelse med den kollega som avslöjar att schlageridolen plågas svårt av en sticka i foten?
Det är antalet klick som gäller mina vänner, såväl i bokstavlig som överförd bemärkelse, och den som klickar är fan inte Cthulhu. Det är du.
Ahaa… så jag tycker alltså att vanligt folk borde sättas i läger och tvångsutbildas i konsumtions- och mediekritik bland annat. Jag tycker alltså att vanligt folk är för korkade för att anförtros de val som formar vår värld?
Inte alls. Jag är övertygad om att den västerländska 1990-talgenerationen överlag utgör ett paradigmskifte där vi stannar i mental utveckling vid ungefär 18 års ålder. Dit men inte längre. När basbehov och överbyggnad är avklarade, vad kan rimligen återstå för en organism annat än konsumtion och bloggande om konsumtion? Å andra sidan kommer en på hundra individer att uppväga de övriga nittionios 24/7-intresse av underhållning och förströelse. En på hundra kommer så att säga att ta ut de övriga nittionios vägran att delta i något mer än tresekundersblippande med tummen över en såphal stjärnhimmel. Det är i alla fall vad man kan hoppas, så att vi västerlänningar någorlunda kan hålla jämna steg med de regioner som fortfarande evolutionerar. 
I höstas utkom i svensk översättning medieprofessorn vid MIT Henry Jenkins bok Konvergenskulturen. Där nya och gamla medier kolliderar. (övers: Per Sjödén, Daidalos). Det är en utmärkt studie som lider av samma problem som alla andra försök att kultursociologiskt samla in samtiden i allmänhet och nätkulturens betydelse i synnerhet. I USA utkom den 2006 och ett kapitel ägnas åt att diskutera filmen The Matrix och dess intertextuella implikationer. The Matrix?? Håll med om att det känns som en evighet sedan den sist var på tapeten. 2006. Då hade YouTube precis presenterats på webben och Jenkins berör det förstås inte, än mindre Twitter av naturliga skäl.
Jenkins är intresserad av hur kulturer på Internet använder sitt medium och formerandet av det som kollegan Pierre Lévy kallat för kollektiv intelligens, för att bedriva kritiska undersökningar och fördjupa förståelsen av samhället.
Vänta nu ett tag. Kritiska undersökningar och fördjupad förståelse av vad? Jo, till exempel av den amerikanska upplagan av Operation: Robinson i syfte att på förhand avslöja vilka som kommer att bli utröstade. Hela första kapitlet i Jenkins bok går ut på att beskriva denna förbluffande utveckling av människans strävan efter kunskap och upplysning.
(Pierre Lévy förresten. Hans förankring i den faktiska kulturen på Internet är beundransvärd, då han talar om hur gräsrötterna kan möta varandra i förutsättningslösa samtal på nätet, lyssna på argument motsatta deras eget och omfamna motståndarna i en anda av ömsesidig respekt och tillit.
Yeah, right…)
Så länge Jenkins håller sig till att beskriva några av dåtidens fora på nätet och i populärkulturen, är han intressant att läsa. Det är när han försöker dra slutsatser som han blir antingen vag eller irrelevant. Hans jubel inför fräsch och tidigare omöjlig politisk aktivitet, inskränker sig till en bevakning av hur under presidentvalskampanjen 2004 det laddades upp photoshopade nidbilder. De var i flera fall jättekul. Och?
Inte ett ord ödslas på nätets textbanker, där man kan ta del av faktiska dokument, debatter, grävartiklar med mera. Och det är alltså ingenting jag kritiserar. Tvärtom tycker jag att det är en sund fokusering. Jenkins hänvisar till journalisten Jon Katz, som redan 1994 i en artikel i Rolling Stone hävdade att (jag citerar ur Jenkins bok) ”unga människor fick mycket av sin information om omvärlden från musikvideor och raplåtar, sketcher ur Saturday Night Live och standup-komiker, intrigerna i såpoperor och sitcom-serier”.
Jenkins anför också den brittiske barnforskaren David Buckingham, vars studier inte oväntat ger vid handen att barn och ungdomar finner den politiska och vetenskapliga jargongen alienerande och obekant medan populärunderhållninge
n är mer lättbegriplig och skojsig.
För att lämna Jenkins och dra mina egna slutsatser utifrån den självklara kommunikationen mellan de uppdaterade storheterna Massa och Makt. Hur reagerar den politiska och den kommersiella förmenta makten på insikter som de ovanstående? Det finns bara ett sätt: att sänka sig till den artonårsnivå som definierar den rådande kulturen. Enkla budskap, botoxade läppar, en kul liten blogg och twitter om vädret i Bryssel.
Jag läser en artikel av statsvetaren Alan Wolfe i amerikanska The New Republic. Den utgår ifrån att åtskilliga tidningar och republikanska politiker i USA har kallat Barack Obama för socialist. Läs gärna artikeln som ett gott exempel på den nivå man numera måste lägga sig i den politiska och samhälleliga debatten. Wolfes i och för sig pedagogiska tillbakavisande av anklagelserna mot den nye presidenten som förklarar skillnaden mellan liberalism och socialism, liknar något som för bara tjugo år sedan hade varit en lektion i en högstadieskola. Men nu är det 2009 och denna artikel publiceras i The New Republic. Just det. Inte på Bolibompas webbsajt utan i The New Republic.
Och denna infantilisering är långtifrån ett amerikanskt fenomen, även om världens största demokrati som vanligt står för avantgardet och utmärker sig just för medborgarmajoritetens i det närmaste fullständiga obildning i allt som inte gäller underhållning (vilket förstås i sig själv har blivit till underhållning i inslag som det nationalmasochistiska ”Jaywalking” i Jay Lenos show, där vanliga amerikaner tävlar i vem som är minst allmänbildad. Snart har vi formatet här i Sverige, folks).
Flera svensklärare har konstaterat att de romaner de själva fick läsa i högstadiet är omöjliga att sätta i händerna på dagens nior. Nuförtiden är det Suneböckerna (från 9 år) som gäller på högstadiet, annars fattar eleverna ingenting. Än mindre kan de skilja på en annons och ett ledarstick.
Men du där, du som har orkat läsa så här långt. Jag vet inte vem du är, men du ska ha tack. Tack för att du orkade hänga med så här långt. Jag fortsätter resonemanget i morgon.