Grälmakaren i vimlet.

Det är tydligt att man står inför ett val om man vill bevaka mässan. Antingen gör man just det - bevakar mässan - eller också skriver man om den. Det är mycket svårt att göra bäggedera.

Det största problemet är och förblir människor.
Man måste i ilfart ta sig förbi människor som likt åderförkalkningar proppar igen korridorerna mellan seminariesalarna.
Jag gör mig skyldig till fullständig objektifiering av mina medmänniskor, det är jag medveten om. De är hinder på min väg från A till Ö. Bekanta som vill hejsantjena med mig är veritabla vattenhinder. Med elstängsel. Och pansardörrar och beväpnade vakter.

Dessutom har samtliga Sveriges halta och lytta som vanligt beslutat sig för att besöka mässan. Och folk med såna där förbannade dragväskor eller ryggsäckar.
Den plats de tycks föredra att hänga på är de tre decimetrarna golv som tar vid just där rulltrappan slutar.

För min del hade det varit bättre utan besökare. Och utan seminarier, montrar och utställare också för den delen. Bevakningsbördan hade minskat till rimliga nivåer och jag hade kunnat gå och ta en pilsner.