Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-04-11 04:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2010/04/30/molmar-i-mull-7128/

Thentes bokblogg

Molmar i mull

I sitt proto-antropologiska storverk Den gyllene grenen (1890) finner James G Frazer anledning att diskutera det svenska firandet av valborgsmässoafton.

Första maj är en stor folkfest i mellersta och södra delarna av Sverige. På kvällen före denna högtid tändas väldiga bål, till vilka man skulle tända eld genom att slå två flintstycken mot varandra, på alla kullar och bergstoppar. Varje stor by har sin egen eld, kring vilken ungdomen dansar i ring. De gamla lägga märke till, huruvida lågorna flyga åt norr eller söder. I förra fallet kommer våren att bliva kall och sen, i senare fallet blir den mild och varm.
(Ernst Kleins övers) 

Självklart finns här också andra traditionella inslag: bortskrämmandet av de onda makter och asociala varelser som har rusningstrafik under valborgsmäss.

Nuförtiden går den dansande ungdomen i skolan på valborgsmässoafton. Och de gamla, som borde betrakta vindriktningen, jobbar.

Jag vet att jag har rätt när jag hävdar att valborgsmässoafton borde vara ledig och att den är betydligt viktigare än den mysteriösa nationaldagen eller någon av de komiskt anakronistiska kristna högtiderna.
Med Valborg talar vi traditioner på riktigt – inga köpeshögtider härledda från Bibeln och Disney eller beroende av den där franska stekarfamiljen som en gång köpte den svenska tronen mot att de hostade upp till statsskulden.

Billigt, i bägge bemärkelser.

I dag på valborgsmässoafton tänker i alla fall jag tända på för att skrämma bort onda makter. Och då syftar jag på mig själv. 

Ett mer sentida antropologiskt storverk som knappast har förlorat i aktualitet är bulgaren Elias Canettis Massa och makt (1960). Han ägnade trettio år åt att skriva det. Finns det någon människa man borde väcka åter till livet så är det Canetti, på det att han må tillfoga en del 2 som tar upp de massor och den makt som format sig efter 1960 och efter 1994, då han avled i Zürich.

Canetti artbestämmer bland annat olika sorters massor och analyserar hur de fungerar och varför. En mindre variant av massan är flocken:  

[…] mycket som är arkaiskt i våra moderna kulturers liv kommer till uttryck i flockar. Längtan efter ett enkelt eller naturligt liv, efter befrielse från tvånget och alla bindningarna i vår tid, har just denna innebörd: Det är en önskan om ett liv i isolerade flockar. Engelska rävjakter, havsseglatser i små båtar med små besättningar, bönecirklar i ett kloster, expeditioner till okända länder, ja, till och med drömmen om att leva tillsammans med några få andra i en paradisisk natur, där allt så att säga förökar sig självt utan ansträngningar från människornas sida – alla dessa arkaiska situationer har en föreställning gemensam om ett ringa antal människor som är väl förtrogna med varandra och delaktiga i ett klart och orubbligt förehavande, som är tydligt bestämt eller avgränsat.
(Paul Frischs översättning)

Efter denna definition övergår Canetti – oroande nog – till att diskutera lynchjustis. 

Tidigare i studien har han analyserat massans benägenhet att förstöra.

Den enskilda människan själv har känslan av att hon överskrider sin persons gränser inom massan. Hon känner lättnad, eftersom alla de avstånd har upphävts som tvingade henne att falla tillbaka på sig själv och sluta sig inom sig själv. Genom att få avståndets börda avlyft från sig känner hon sig fri, och hennes frihet ligger i att överskrida dessa gränser. Det som har hänt henne skall också vederfaras andra, hon väntar detsamma av dem. Ett stengodskärl retar henne därför att det ingenting annat är än en gräns. Ett hus retar henne med sina låsta dörrar. Riter och ceremonier och allt som innebär avstånd hotar henne och ter sig outhärdligt för henne.  

Det är just partier som dessa som jag hade önskat att Canetti fått möjligheten att utveckla. Bland annat mot bakgrund av företeelser som just bloggar och andra så kallat sociala communities.

Ett av de mer intressanta svenska exemplen att i så fall diskutera är Flashback.

Visst, du vet vad jag menar. När kvällstidningarna skriver om någon känd kändis som snortat koks, så går du in på Flashback för att kolla vem det är. Eller om du vill veta var man säkrast kan hitta magic mushrooms i Småland. Eller om du vill ha det bekräftat att svenska medier styrs från Jerusalem.

Själv har jag följt Flashback sedan det var en fanzine som hette Dead or Alive på 80-talet. Sen blev det ett magazine och därefter en sajt.

Även journalister går in på Flashback när de undrar vem den där kändisen egentligen är.
För på Flashback finns det alltid någon som vet.
Det kan vara grannen.
Taxichaffisen.
Flickvännens kusins ex.
Vårdbiträdet.
Bartendern.

Och alla vill de göra succé. Alla vill ha den där credden som det innebär att droppa Namnet.

Elias Canetti igen: 

Men det som driver en att krama sönder något är i ännu högre grad förakt än fara eller raseri. Något mycket litet som knappt räknas, en insekt, kramar man sönder, eftersom man annars inte skulle veta vad som händer med det. Människohanden förmår inte bilda en tillräckligt liten hålighet för det. Men bortsett från att man vill göra sig av med en plågoande och även vill vara säker på att man verkligen har blivit kvitt den, förråder detta beteende mot en fluga eller en loppa  vårt förakt för det totalt värnlösa, som lever i en helt annan skala än vi vad gäller storlek och makt, för sådant som vi inte har någonting gemensamt med, som vi aldrig kan förvandla oss till, som vi inte är rädda för om det då inte plötsligt uppträder i massor. Att förstöra dessa oändligt små varelser är de enda våldsdåd som går ostraffade även i vårt inre. Deras blod kommer aldrig över vårt huvud, det påminner inte om vårt. Vi ser inte in i deras bristande ögon.

För ett par år sedan stötte jag på en ganska nedgången rockstjärna nere på parkeringsplatsen. Hon hade ett liggunderlag under armen och jag tror att hon kanske försökte ta sig in i en av bilarna i jakt på en sovplats.
Lustigt nog hade jag samma kväll illegalt laddat ner ett par av hennes hits och jag insisterade på att betala för dem, kontant rätt i handen.


Hon tog emot pengarna med en underfundig min.

Sen satt vi hemma hos mig och snackade tills jag blev trött. Hon var blixtrande smart och snabb i konversationen utan att ens ge detta faktum en tanke.

Jag har förresten bloggat om det här förut. 

I alla fall så sade jag att hon kunde sova över om hon ville. Sno ingenting bara, sade jag, som en Farsa-på-stan turning tough samaritan, och däckade på soffan.
På morgonen var hon borta och hade lämnat liggunderlaget och en del andra prylar.
Några dagar senare hittade jag de 60 spänn jag hade gett henne som ersättning för att jag laddat ned hennes låtar, nerknölade i min datorväska.

Någon månad senare slog det mig att jag borde lämna tillbaka hennes prylar.

Efter att ha hört mig för med en handfull kollegor som inte visste var man kunde få tag på henne, gick jag självklart in på Flashback.
Där fanns en lång lång tråd av lustiga anekdoter.
En av de senaste handlade om hur skribenten hade stött på henne tiggande utanför Mc
Donalds vid Slussen.

Han tyckte det var fruktansvärt komiskt att han hade fått henne att sjunga en av sina största hits a capella för en tiokrona, och dessutom dansa.
Det var så tydligt att skribenten var van att få beröm för den sortens inlägg.
Hela internet förvandlades plötsligt till en skolgård på mellanstadiet och för min egen del växte driften att ta död på den där skribenten, under förutsättning att det tog minst en månad.
En förmildrande omständighet var att inlägget därefter var mycket indignerat och talade om människosyn och sådant mindre publikfriande.

En annan rockstjärna, Roger Waters, som i mycket ledde Pink Floyd, gestaltade sin egen biografi, sina egna och möjligen hela sin generations trauman samt idolskapets baksidor i och med eposet The Wall.
Jag vet mycket väl att miljoner ryggmärgar pumpar antikroppar mot Pink Floyd i allmänhet och The Wall i synnerhet, men frånsett frågan om huruvida det är rock’n’roll eller icke så är det ett alltigenom fascinerande requiem. 

Hursomhelst så har Waters i diverse intervjuer isolerat det ögonblick då The Wall koncipierades.
Det var en konsert i ett pärlband av många andra konserter på en turné och Waters retade ihjäl sig på ett fan som stod nära scenen och ideligen vrålade låtönskningar – gärna under de mer finstämda partierna.
Till slut fick Waters nog, och spottade på grabben.

Vem som helst kan väl förstå honom, men för Roger Waters innebar detta starskottet för den grundliga självrannsakan som skulle komma att bli The Wall.
Man kan associera till monstren i B-skräckfilmerna som utropar: ”What have I become!??”

Man kan också dra sig till minnes Elias Canettis resonemang om hur lätt det är att ostraffat krossa varelser vi betraktar som lägre än oss själva.

Allt detta handlar ovanstående självklart om bloggosfären, och om mig och denna blogg i synnerhet.
Det är alldeles för lätt att bli sektledare på nätet. Sållningsprocessen går av sig själv och vad man än gör eller säger så kommer åtminstone 90 procent av den edsvurna menigheten att säga amen. 

Men jag återkommer till detta.

Måste ut och påverka nu.