Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-19 19:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2010/05/03/papperslos-i-gemeinschaftet-7142/

Thentes bokblogg

Papperslös i Gemeinschaftet

Jag pratade med en äldre och betydligt visare kollega på redaktionen för ett par månader sedan. Det handlade om den här bloggen, och varför skrivsättet och tilltalet är så annorlunda jämfört med de texter jag skriver för papperstidningen.
Han undrade om det inte gick att skriva på samma sätt i papperet, som jag gör här inne.
Jag hävdade bestämt att det inte skulle fungera.
Han framhöll en avvikande åsikt och jag försökte förklara varför det skulle vara omöjligt, men jag hittade inte riktigt argumenten.

Egentligen är det ganska självklart. En blogg skapar en flock – se förra inlägget – där mål och mening är gemensamma.

Man skulle också, med Ferdinand Tönnies, kunna kalla bloggen för ett Gemeinschaft, i skarp kontrast till pappers-DN:s Gesellschaft. På gott och ont, skulle jag vilja understryka, eftersom bägge dessa –schaft har fördelar och nackdelar.
Pappers-DN riktar sig till prenumeranter och andra läsare i spannet 9 till 108 år, med en utbildningsnivå från knappt ingen till tredubbla professorskap. Att adressera denna amorfa massa kräver klarhet och balanserad pedagogik.
Det är därför DN av somliga brukar anses vara dryg eller mallig eller snorkigt överlägsen.
 
En gammal journalistregel lyder: ”Överskatta aldrig dina läsares bildning, men underskatta heller aldrig deras intelligens”.
Det finns nog en poäng i den schlagern, även om jag nog tror att det behövs ett tredje, kompletterande led som handlar om läsarnas nyfikenhet.

Jag brukar alldeles för ofta utgå från mig själv, men när jag hängde i kaféhörnorna som tonåring - tankandes kaffepåfyllningar och gratis dagstidningar – räknade jag aldrig med att få varje nytt och/eller främmande begrepp omedelbart förklarat för mig.

Det var snarare själva poängen, att efter att ha stött på begreppet intertextualitet för tjugonde gången i det tjugonde sammanhanget, plötsligt komma till fullständig klarhet om vad det innebar.
I den förståelseprocessen hade jag också kunnat lägga in mina egna tankar, värderingar och erfarenheter. Jag behövde inte lita till en enskild skribent eller faktaruta, utan kunde lägga ihop två och två utifrån många skilda uppfattningar.
Så när jag väl kommit till klarhet om intertextualiteten, glömde jag den aldrig.
Hade den kort förklarats i en faktaruta hade jag glömt efter fem minuter.

Det är nog det som ligger bakom en annan ofta uttalad (av läsarna), men numera förkastad (av tidningsutgivarna), schlager: ”Morgontidningen var mitt universitet”.
Min vän och kollega Nina Björk brukar säga så om DN, och jag håller med henne. ”DN var mitt universitet”.
Och vi känner ju till den traditionella skillnaden mellan grundskola och universitet.
Grundskola: läraren förmedlar nödvändiga kunskaper och eleven antecknar.
Universitet: läraren initierar en diskussion och handleder studenten i dess egen personliga bildningsgång.

(Jaja, det var förr och numera har nödvändigheten av fördumning på samtliga lärosäten blivit en politisk kärnfråga, men i alla fall)

Jag tappar bort mig…

Så jag grubblade på det där med att låta min bloggare skriva en text i papperstidningen.
Kunde det vara så att min äldre och visare kollega hade rätt?
Var det möjligt?

Det var det inte.
Jag skrev en text som började med Rädda Slussen-rörelsen och fortsatte och slutade i ett förkastande av lokala Kultureliter.
Hade jag publicerat samma text på den här bloggen, så hade det bara varit business as usual. Vaneläsarna hade fattat grejen, noterat greppen, fyllt i med erfarenheter från tidigare inlägg i saken och framför allt läst hela texten.

Men nu var det i papperstidningen och knappt något av detta ovanstående gick fram. Som vanligt hängde folk upp sig på just de aspekter som låg dem själva närmast hjärtat. Jag var nyliberal, nordkorean, stalinist, åldersrasist, gubbdjävel, plutokrat, mutad, stockholmare, lantis, antiintellektuell, finkulturell, proggare och framför allt inte DN-mässig, eller – i en del fall – så jävla typiskt DN-dryg.

”Är det här nya DN? Jag känner verkligen inte igen mig!”

”Det är så typiskt DN och har så varit sedan början på 70-talet!”

För att komma till saken, så är det där med DN ett problem för den här bloggen och för mig personligen.
Själv ser jag den här bloggen som mest min, där jag kan lita på att ni fattar sånt som inte går fram till en stor del av pappersläsarna.
Ni som läser den här bloggen naturligen mer homogena – vilket beror på de naturliga sållningsprocesser jag var inne på i det förra inlägget.
Dessutom är den här bloggen gratis och ingen kan rasa om att få pengarna tillbaka om jag uttrycker en åsikt han eller hon inte till hundra procent håller med om - även om somliga tycks tro det. 

Men samtidigt är jag DN.
Även här inne.
Det känns inte riktigt så för mig, men det känns så för många av er.
Härinne skriver jag mer från hjärtat.
Det är lite som Gordon Brown i bilen.
Ni vet: den senaste brittiska politikskandalen när Brown hade snackat officiellt med en bigott tant och senare, i bilen, berättade vad han verkligen tyckte om tanten utan att tänka på att han fortfarande hade mikrofonflugan på sig.

För många som läser den här bloggen är jag främst en representant för DN.
Och alla vet ju att DN är en Myndighet instiftad av Någon eller Något Betydelsefullt i Demokratins begynnelse och dess representanter på denna jord bör vara otadligt neutrala i sina åsikter och leva ett sunt liv med mycket grönsaker.

Saker och ting blir mycket svåra.
I synnerhet som de största belackarna av DN (”Jag ska dansa på er grav när ni äntligen går under, jävla dryga, malliga fispappersmedier”) samtidigt är de som mest högljutt jämrar sig när jag avviker från det typiska DN-idiomet (”Detta kunde man verkligen inte vänta sig av Skandinaviens största morgontidning”)

Det är det där med att fångas i ett sammanhang man inte riktigt hade tänkt sig.
Jag erkänner att jag hyser en skräck för att räknas ihop med andra individer och spontanbedömas enligt andras hastiga kriterier.
Det är en skräck som närmar sig fobi, och jag erkänner också att jag kan gå till överdrifter när jag försöker sparka mig fri.

Men var och en vill bli bedömd utifrån sina egna förtjänster och tillkortakommanden.
Kanske inte var och en, men jag i alla fall.

Författaren Maja Lundgren publicerade en uppmärksammad roman för några år sedan, Myggor och tigrar, som handlade dels om den napolitanska Camorran och dels om den stockholmska kulturvärlden.
Det var en alldeles utmärkt roman. De rader där jag själv figurerade förbryllade mig en aning, men jag antog att författaren spelade dum för att det passade bättre in i romanen.

Ändå kunde jag inte lämna det där.
Såhär lyder passagen:

Klas Östergrens Gangsters storartat hyllad. Men Jonas Thente är en jävla pungråtta. Han försökte få Östergrens roman att framstå som en "praktskandal". Uttryck för något slags noja inför att vara etablerad tror jag, en vilja att alltid vara rebell. 

Det där med skandalen var ju - som jag jättejättetydligt förklarade i recensionen en uteslutande estetisk skandal. Det vill säga att Östergren i Gangsters gör något som man bara inte får g