Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-27 21:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2010/05/16/per-hagman-critics-extended-remix-feat-selma-7211/

Thentes bokblogg

Per Hagman - Critic's Extended Remix feat. Selma

Per Hagman
Vänner för livet
Albert Bonniers förlag

(ursprungligen publicerad fredagen den 14:e maj)

Om man är mer intresserad än de flesta av nyskriven svensk skönlitteratur, så har man säkert någon slags mental karta över de olika författarskapen. Där förekommer allt ifrån de stora och mest gynnade nationerna, som Kerstin Ekman och P O Enqvist, till småländerna som man knappt visste fanns. Där finns de döda imperierna – Strindbergs romarrike, Selmas Sumer och Bellmans Babylonien – och de helt nybildade stater som uppstått ur revolutionernas blod och aska.
[Lägger härmed till Selma Lagerlöf i uppräkningen ovan. Jag är för kvotering så länge den kan förankras estetiskt.]
För att inte tala om alla bananrepubliker, och de giriga skatteparadisen som har avkastning och anonymitet att komma med men inte så mycket annat.
Hur man än försöker så kan man aldrig placera Per Hagman på den svensklitterära kartan.
Han drar sig undan alla kartografiska klassificeringar och har så gjort ända sedan debuten 1991 med den postproletära romanen Cigarett.
Bara detta faktum är ett mycket gott omdöme.
[Postproletär? Vad menas med det nu då? Jag syftar på det faktum att Per Hagman i och med Cigarett var en av de första att beskriva det arbetande trasproletariat som etablerats i 1980-talets glamouröst axelvaddade demontering av bland annat de fackliga trygghetsystemen och socialismens vi-känsla. Han gav röst åt de moderna diversearbetarna – exemplifierade med hotell- och restaurangnäringen – som gled, och fortfarande glider, omkring i ett tillstånd mellan frihet och ängslan.
Det fanns i och för sig fler som beskrev detta tillstånd, tidigare. Den mest genomgående huvudpersonen i 1980-talets unga prosa var en student som drog sig fram på enstaka kurser och studielån, brevbärare, kassabiträden, nattportierer, påhuggare i vården, ackordstuvare och andra som stod långt bortom kollektivavtal och medbestämmandelagar.
De fick förstås en massa skit av rättrådiga kritiker och författare för det, denna Cassandra-generation som såg till verkligheten snarare än utopin och nostalgihistorien.
I den klassiska, svenska proletärromanen finns det bestämda allmänpolitiska mål som löper samman med de personligt existentiella. I den postproletära romanen har det politiska spåret lagts ned, som så många tågstationer under den här tiden, och det enda som tycks återstå är den individuella frigörelsen. Där de klassiska proletärförfattarna hade en gemensam, utopisk rörelse, har författare som Hagman vuxit upp i ett samhälle där det segrande arbetarepartiet haft makten i fyrtio år och fortfarande paraderar mot makten på första maj. Vad en 18-årig diskplockare på en krog har gemensamt med den beskänkta och besuttna fackklubb som sitter ute i baren och klagar på att drinkarna är för svaga, får var och en lista ut.
Det måste finnas något annat, inbillar jag mig att denne diskplockade muttrar, och detta andra finns definitivt inte i Sverige.]
Hagman är så vitt jag vet också den enda svenska författare som snart tjugo år efter debuten fortfarande brukar omnämnas som ”unglitterär”, eller i alla fall tänkas som sådan.
Även detta är ett gott omdöme.
[Unglitterär är för övrigt ett corny gammalt uttryck, men vad skall man säga? Det finns inga definitiva gränser mellan yngre författare som Sara Stridsberg och äldre som Lars Gustafsson. Medelålders författare tror jag ingen skulle vilja kallas, även om jag nog skulle vilja placera många av rikets mest säljande bokproducenter där, tillsammans med till exempel Marianne Fredriksson och Claes Olsson i Yngsjön. Om det hade funnits absoluta gränser så hade det varit väldigt svårt att placera en Bruno K Öijer eller Inger Edelfeldt.]

När jag omläser
[En av många instanser där svenska språket ställer till problem. Jag skriver alltid ”när jag läser om” och inser att det kan tolkas som att jag inte orkar läsa böckerna själv, utan går igenom recensioner och artiklar om böckerna. Helst hade jag velat skriva ”när jag rekapitulerar” men hade jag försökt så hade DN:s läsarombudsmillis släpat ner mig i Rålis och pluggat mig i nacken.]
några av Per Hagmans tidigare böcker, och så hans senaste roman Vänner för livet – som kommer ut i dag – famlar jag trots allt efter någon lika klatschig som välfunnen rubrik att fånga honom i.
Litterär integritet.
Det är vad jag kommer fram till. Per Hagman har en litterär integritet som få andra svenska författare. När jag läser hans böcker får jag alltid känslan av att komma oinbjuden på en fest, predikan eller analyssituation och man försöker bli ett med tapeten för att ingen skall märka att man är där och köra ut en.

Vänner för livet är ingen särskilt insmickrande roman; den fjäskar absolut inte iväg med effekter och cliffhangers. Ändå sugs man snabbt in i den, följer dramat och kan rentav bli lättad av de partier som känns aningen pratiga och personliga, eftersom man kan vila en aning under tiden.
[För ja, han kan bli snackig emellanåt. Som hade han suttit och spanat ut över barens blippande körsbärsmaskiner och fyllt ett anteckningsblock med bon mots, tankar och scener som han bestämt sig för att ta med i texten men senare inte har kunnat bestämma sig för att ta bort igen. En blygsam esprit d’escalier jag drabbades av för många år sedan hade med Hagman att göra. Det var någon sorts paneldebatt arrangerad av tidskriften 00-tal och jag tror att den handlade om den svenska novellen och des dåtida boom. Hagman satt i publiken, noterade jag. Märkligt för övrigt. Jag trodde inte han var typen som bevistade sånt. I alla fall så var det någon som konstaterade att man ofta ser hur kritiker skriver att den eller den novellisten borde skriva en roman, men aldrig tvärtom. Det var först efteråt som jag mindes att jag i en recension av Per Hagmans första novellsamling Skugglegender (2000) visst uppmanade honom att skriva fler noveller och kanske lite färre romaner. Han är väldigt bra i det lite trängre format där han tvingas snacka lite mindre.]

Det handlar om två typiska Hagman-gestalter. Två skepp som mötas i natten. Eller, mer korrekt, som mötas på en mycket fransk, eftermiddagsdåsig kvartersbar i Nice.
Sophie har flytt från minnet av sin döde rika fader och sin klassresande moder, från England till kontinenten och från garanterad trygghet till mer osäkra förhållanden.
Erik är en Per Hagman, i så måtto att han har lämnat ett alltför trångt och tragiskt Sverige till förmån för en dag-för-dag-osäker men existentiellt mer tillfredsställande tillvaro på Rivieran.
Sophie och Erik.
De möts alltså, ungefär i romanens mitt. Hagman ger dem en tid tillsammans men redan från början anar vi att något måste brista. ”Love will tear us apart”, som en gammal schlager så riktigt konstaterar.
[Det här är lustigt, men jag har nog aldrig läst en Hagman-bok utan att associera till musik snarare än litteratur. Det är en hopplös sits, eftersom jag på förhand vet att referenserna skulle vara obegripliga för alltför många. Ändå har det frestat mig att skriva om Per Hagmans författarskap utan att använda en enda litterär referens – bara musikaliska. Använde jag till exempel någonsin formuleringen i en recension, eller var det bara en jag hade i huvudet medan jag läste och skrev? ”Hagman har vuxit ur ’Adolescent Sex’ och satt sig vid ett fönsterbord på ’Café Europa’.” I alla fall så ligger de popmusikaliska referenserna närmare till hands än de litterära när det gäller Hagman. Utan att ens dra på munnen vill jag hävda att Hagman har betydligt mer gemensamt med Johan Kinde än med någon annan författare av sin egen generation. Och han har mer gemensamt med författare från tidigare generationer. Per Rådström, Beppe Wolgers, Lars Görling, Birgitta Stenberg och den unge Slas. Ja rentav Gösta Oswald.
”Love Will Tear us Apart” är ju Joy Divisions stora hit och jag ville på något sätt ändå smussla in en sådan referens i recensionen. Dessutom – när jag nu åter tittar på den raden – ser jag att jag omedvetet har erinrat om en annan låt med samma grupp: ”något måste brista”, skriver jag på en möjligen egendomlig svenska, men det beror nog på att reptilhjärnan nynnade på ”Something Must Break”.
Annars har jag alltid Tuxedomoon i skallen när jag läser Hagman. Kanske för att den löst sammansatta gruppen betraktar Europa utifrån, med amerikanska ögon, precis som Hagman betraktar Europa utifrån, med svenska ögon. Men bägge är de så pass fascinerade, trånande och romantiska att de omskapar detta Europa till något som är mer lockande och gåtfullt än det egentligen har täckning för.]

Kanske skall man inte säga så mycket mer om intrigen annat än att Hagman i denna roman tycks ha grubblat mer än han brukar på berättelsens disposition. Det kan vara en märklig association, men jag tänker på det där ljudet som en gammal bokrygg gör när man har kommit till precis hälften och läser på ett glupande hänsynslöst vis. När ryggen knäcks så att det knastrar och skär igenom ens egen ryggrad.
Så känns det att komma till mitten av Vänner för livet.
Så låt oss inte orda så mycket mer om själva intrigen, annat än att konstatera att den är rafflande på ett stillsamt vis.
[Här går det åt helvete. Jag har ju redan sagt – i förra styckets inledning – att vi hädanefter skall hålla tyst om intrigen, och så går jag igång igen, med en nästan identisk formulering. Gudskelov ringde Cilla Naumann, som egentligen är benådad romanförfattare men ibland jobbar som redigerare på DN Kultur och stenhårt tar parti för litteraturen och kritiken när den senare havererar, vid torsdag lunch och påpekade att något möjligen gått fel här. Utan tvekan hade det gått fel. Vi ändrade texten i tidningen, eller rättare: Cilla ändrade den, för jag hade varit uppe två dygn i streck och tjafsat med romanen och var inte tillförlitlig.]

Istället kan vi fundera på vad det är som gör Per Hagman så särskild.
Alla som har läst honom kan känna igen de polariteter han så lyckosamt låter bilda grund för sina berättelser. Sentimentalt/krasst, distanserat/innerligt, klass/rörelse och jordkällare/luftslott.
[Hur många polariter finns det inte att välja mellan här? Och är de jag har valt verkligen de korrekta? Poängen är att detta skall vara ett ekonomiskt och pedagogiskt sätt att beskriva Per Hagmans tematik för dem som inte läst honom tidigare, men man riskerar samtidigt att göra bort sig inför läsare som känner honom väl. Den mest idiotiska sammansättningen här är i alla fall klass/rörelse. Arghh… Men jag var väldigt trött och stressad och ville understryka klassresans – även den omvändas - betydelse i Hagmans böcker och hur det i grunden är en skillnad mellan att resa tredje-, turist- eller businessclass. Dessutom hittar jag nu i mina anteckningar polariteten schlager/requiem och stönar över att jag inte mindes och använde den]
Den viktigaste motsatsen är svenskt/kontinentalt, där det typiskt svenska alltid kommer till korta som en pinsamhet, men likaså omfattar någon sorts gravitation.
[Det här är ganska typiskt. Jag inser att det inte finns så mycket utrymme kvar, så jag börjar sammanfatta med hjälp av begrepp som ”gravitation” för att korta det som återstår att säga. Lyckligtvis har jag sparat det äss i rockfickan som jag länge funderade på om jag inte skulle ha med redan i början av texten för att locka alla raggare och illitterata västgötar att läsa kultursidan. Jag menar, de har ju bara väntat på en chans att få göra det. Men så tänkte jag ett steg längre och kom fram till att det har de inte alls gjort.]

Den sista person man någonsin skulle förknippa med den svale kosmopoliten Per Hagman är den sedan åtta år avlidne raggarhjälten, riddaren av extremt dålig smak Errol Norstedt alias Eddie Meduza. Denna vulgo-ikon är alltså så långt man kan komma från det man uppfattar som Hagmans credo och sinnebilden för all den svenska bonnighet hans gestalter strävar att fly ifrån.
I Vänner för livet är Eddie Meduza Eriks farbror. Visst, det är symboliskt. Eddie och hans brölande publik som en bild av det som kallas Folkhemmet och som Erik flyr ifrån. Men den trots allt ömsinta skildringen av en typisk Meduza-konsert borde – sammantaget med många andra scener och replikskiften i den här romanen – få även de mest krävande litteraturideologer att se Hagman som den akut politiska författare han alltid har varit.
[Ja. Var och en kan ju se paniken i de sista raderna. ”många andra scener och replikskiften”. Här sammanfattar jag naturligtvis alla mina mångordiga anteckningar om Per Hagmans excellenta förmåga att förvandla filmrepliker och deras ackompanjerande konstpauser till romanprosa. Istället för att avsluta med något om detta, så drabbas jag av panik för att jag inte tillräckligt tydligt har understrukit att Hagman faktiskt bör betraktas som en författare som sonderar klassfrågor och analyserar ideologi. Drönarbombare fanns inte på Ivar Lo:s tid. Inte hedgefonder, ”Idol” eller polska bärplockare heller. De finns nu, både konkret och metaforiskt. Per Hagman vet det. Och det var bara något jag kände att jag ville påpeka om en författare som mest brukar förknippas med glamour och rökhesa nätter långt bort i en dröm om det riktiga Livet.
Som vanligt finns det ohyggligt många temata och analyser man kan breda ut sig om och kring när det gäller ett författarskap som man har följt sedan start. Om det blir någon nästa gång så kanske jag vinklar det hela mer åt detta med Hagmans sätt att liksom breda ut en hinna mellan å ena sidan läsaren och romangestalterna, och å andra sidan mellan romangestalterna och den värld de rör sig i. Inför läsningen av just den här romanen hade jag grublat på det, och det var nog därför jag hittade så många glasrutor, speglar och isbeläggningar i
Vänner för livet.
Och, ja, det finns så mycket mer man skulle kunna göra men man måste i allmänhet välja en enda aspekt. Man får vänja sig vid att det är som att peka på en regnbåge och bara beskriva det gröna stråket.
Det tråkigaste är när man har skrivit så pass många gånger om ett och samma författarskap att man tror sig kunna gå några steg längre. Men till skillnad från författare, som har sina inbundna och eviga böcker att gå vidare från, så kan en kritiker aldrig räkna med att hans eller hennes tidigare recensioner är välbekanta för ens en procent av läsarna. Varje gång är en ny gång, och man får tugga samma teser, tjata samma tjafs som man har gjort så många gånger tidigare. Förr eller senare tar författare slut. Eller snarare: kritikern tar slut och får välja mellan att skriva en egen bok om författaren eller vägra skriva om fler av författarens böcker.
Jag får här på slutet erkänna att jag inte alls ville recensera ”Vänner för livet”. Man vill helt enkelt inte bli den där hopplösa släktingen som kommer varje julafton, tappar plomber i knäcken och drar historier som alla har hört tusen gånger förut.
Men okej, jag satte mig vid julbordet den här gången också. Om jag inte gjorde rättvisa åt Per Hagmans roman så är felet mitt, inte hans.]