Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-12-02 11:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2010/06/09/manual-for-handhavandet-av-en-poanglos-litteraturdebatt-7487/

THENTES BOKBLOGG

Manual för handhavandet av en poänglös litteraturdebatt

Å Gud, jag är en utgångspunkt vorden, och dessutom en som kulturskribenter förfasar sig över.

För kanske två veckor sedan anmodades jag av redaktionen att skriva om tv-serien Mad Men, eftersom man vid det laget trodde att den samlade tredjesäsongen skulle släppas inom kort. 


Jag hade knappt hört talas om serien.


Senaste två gångerna jag uppsåtligt bänkade mig framför en tv var i början av 1990-talet, när mördaren i Twin Peaks skulle avslöjas, och inför en välgörenhetsgala flera år senare där Pink Floyd återförenades, främst för att jag ville se om de skulle börja slåss. 

I övrigt har jag lämnat tv-formatet till de lägre stående primaterna, och då syftar jag på tonåringar och mindre förståndsbemedlade s k vuxna.

Däremot har jag sett en del boxade serier i ett svep. De första tre säsongerna av The Wire, de första av Babylon 5, Sopranos”och True Blood. Japanska Cowboy Bebop och Ghost in a Shell. Svenska klassiker som Hedebyborna och Lära för livet och internationella dito som Heimat och Brideshead Revisited.


I alla fall så anammade jag uppdraget och maratonbetraktade Mad Men.

Och så skrev jag en artikel som ville säga att detta format har mognat så pass att det numera fungera ungefär så som de årligen utkomna sedeskildringarna av Olle Hedberg gjorde för en borgerligt bildad publik från 1930- till 1970-talet.


Det vill säga att – för att tala med en litteraturvetenskapligt initierad publik – att karaktärerna i en serie som Mad Men har utvecklats från att vara platta till att bli runda gestalter.


Dikotomin flat character mot round character kommer från E M Forsters bok Aspects of the Novel (1927).

Forster vill skilja mellan fiktiva figurer som är tvådimensionella och sådana som ideligen utvecklas och är svåra att få grepp om. Min tanke var att ett verk som Mad Men etablerar runda karaktärer i ett medium som av naturen har väldigt svårt att rymma något annat än flata dito.

Jag tyckte det var fascinerande att följa en figur som huvudpersonen Don Draper i Mad Men. Premissen är att han är hövligheten och den manliga reko-aktigheten personifierad.
Till en början.

Så småningom bygger emellertid manusförfattarna känslan av att Draper snarare gestaltar det i dag så mångomsjungna strukturella könsförtrycket, medan hans medarbetare på reklamfirman – de som slentrianmässigt daskar sekreteraren i baken – framstår som mer ytligt överkomliga.

För mig var de två första säsongerna av Mad Men en mycket övertygande skildring av hur det västerländska samhället förändrades – och varför det måste förändras – under 1960-talet.
Framför allt ger serien en långt mer övertygande bild av feminismens raison d’âitre än någon teoriberusad postfeminist lyckas ge i dag.  

Jaha.

Och så har Expressens kulturredaktion använt kyrkstöten på Malte Persson – ungefär som min redaktion gjorde på mig – och Malte tolkar mig yrvaket som att jag föredrar tv framför romaner.

Visst.

Självklart.

Det var precis det jag menade: att Mad Men är bättre än Moby Dick.

Exakt.

Allting bara måste vara svart eller vitt för så ser ju mediedramaturgin ut och deal with it.
Alla som någon gång har läst något jag skrivit fattar ju utmärkt hur illa jag vill litteraturen.
Jag har väntat i 40 år på precis detta ögonblick att få skjuta romanen i sank och befria mänskligheten från detta gissel.

Jaja, och så slutar Malte Persson naturligtvis med att, imiterande en 90-årig refusand, hänvisa till att DN var bättre på Tingstens tid.


Det var den säkert.


I alla fall enklare. 

Ulf Eriksson i SvD hakar på, så berusad av förakt att han inte ens klarar av att nämna mitt namn.
Han råder Malte Persson att:


"hoppa över de där korkade artiklarna om att tv-serier kan ersätta romaner som oroar dig så. Tanken att vissa saker ”funkar bättre” i en tv-serie än i en litterär text ”funkar” bara i papperskorgen, det vill säga att den förvandlar den kultursida där den trycks till en sorts väldigt dyr papperskorg.” 


Snyggt, eller hur?


Hade jag inte respekterat Ulf Eriksson så pass – i alla fall som författare och kritiker – så hade jag nog svarat på det där. Men jag antar att han trivs bra med sin femetta och att han tycker att han verkligen har försvarat någonting.


Oklart vad.

Själv vidhåller jag att romanens själva idé är att vara en oren konstart, och jag uppskattar om även andra konstarter försöker sig på att vara det.