Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Thentes bokblogg

Tillvaratagna effekter: Josefin Hinders

Josefin Hinders
Fula Edith – En dag blev vi stora
Emotion

Någon sorts kosmos måste huka bakom varje bra dikt och låta sig anas bara mellan kanske var tredje rad. Känslan av något större, vidare än bara det som klart och tydligt manifesteras i språk och erfarenhet. En storhet större än Gudsriket som vi bara kan se i getögat. Det är den hisnande känslan av själ kanske. Det andliga i konsten, som Kandinsky for efter men var för rysk att riktigt kunna hitta. Eller Eliots objektiva korrelat, som han var för tjänstemannaaktig att utforska vidare. Eller Jungs kollektivt omedvetna, som han flummade till något alldeles förfärligt, med flummeriets alla lika nödvändiga som brunfärgade konsekvenser.

En dag blev vi stora kan beskrivas som en prosapoetisk självbiografi – i alla fall är styckena uppställda i någorlunda kronologisk ordning. De är 130 till antalet, var och en med rubrik så man kan väl kalla dem dikter om man är intresserad av att fastslå sådant.

En flicka föds och är barn i den norrländska skogen där hon skälls för tattarunge. Dessa tidiga barndomsår följs av allt att döma av andra mer osociga boenden: kollektiv, cirkusvagn och som inneboende hos en del vanligt aparta människor.
Så här långt associerar jag till Monika Fagerholms med rätta hyllade romanvärld som mejslades fram med Underbara kvinnor vid vatten och utforskades vidare i Diva och Den amerikanska flickan. Det är något med krocken mellan det naiva, det bitterljuva och det vuxet cyniska genomskådandet som gör detta så hemsökande.

Fula Edith har hon börjat kalla sig, och det blir också – så vitt jag begriper – författarens alter ego på så vis att det kanske är de tu som inbegrips i titelns En dag blev vi stora.
I alla fall så flyttar Edith och hennes ensamstående mamma till Stockholm och Edith stakar ut sin karriär med sprayburkar och tuschpennor på jungfruliga ytor. Ett och annat bryt ingår i karriären, samt robbande av peddon, stroboskopsurfande och allmänt omstörtande verksamhet.
En lyckligslutighet anas också, i form av tecknartalang och konsthögskola.

Hinders bildspråk är enklast tänkbara. ”Genom livet stöter man på saker som gör ont människor som slår på en tills det börjar att regna in” inleder hon en dikt som handlar om Fula Ediths pappa. Att han aldrig hämtade henne, och att hon bara träffade honom några minuter och då var det av en slump och han var full.
En annan dikt börjar: ”Det behövs alltid en Konsumkasse för att dra ner intrycket” och där är vi kanske i närheten av de objektiva korrelaten. I alla fall anar vi klarsyn och en viss illusionslöshet – vilket kanske är samma sak.
Förmodligen så.

Samtidigt är det ju ett rollspel det är frågan om, på flera plan. Jag är övertygad om att Hinders väl vet hur hon skall få fram den skärande sårbarhet som gärna projiceras på barn och ungdomar och som en handfull yrkeskårer (socialsekreterarna, ungdomsförfattarna och dokumentärfilmarna till exempel) har utbildats att försöka locka fram och anamma.
Utan att ta ifrån Hinders några av de jävla smärtor hon har rätt till, vill jag framhålla hennes samling som en uppvisning av strategier för överlevnad som trängt in även i hennes texter. Hon visar tydligt att varje poet någonstans, djupt inne, försöker gömma undan en schlagerförfattare.

Någon har slagit sönder ruta på kiosk. Öppnar väska lastar i allt godis jag kommer åt sträcker mig på tå, vill till chipspåsar längst in. Skär sönder lillfingertopp på väg ut. I lägenheten lägger jag ut godis på golv sätter en bit tejp på fingret kryper ner under ett täcke vi hittade i en olåst bil. Täcket rosa låg i svart sopsäck det har små och stora blodfläckar på. Vi orkade aldrig tvätta det. Jag somnar.

Den heter ”Svart sopsäck” och visst manifesteras snittet mellan Stefan Jarl och Gullan Bornemark ganska väl här. Ett genomgående grepp är det där att beskriva skeenden som vore de regianvisningar till någon annans liv. Fula Ediths kanske – hon som bara nästan är diktjag för någon som bara eventuellt använder henne som alter ego.
Så har vi hela uppsättningen bifigurer. Mona Lisa Overdrive, Tefatssystrarna, Ormskinnsindianen, Röd, Target-flickan, Santa Junky Doktorn på Östermalm och Turknäsan. Med flera. Man anar Jeff Noon, William Gibson, Banksy, Los Bros Hernandez och Kathy Acker nickande någonstans i kulissen, och det är beröm.

Så bygger Josefin Hinders fram en surrealistisk hyperrealism som är så absolut nuatt den får i princip samtliga andra samtidsskildrare att skämmas lite.