Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-21 11:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2010/10/08/den-bittra-eftersmaken-8245/

Thentes bokblogg

Den bittra eftersmaken

Jonas Thente
Rätta artikel

Ja, det gick ju inget vidare.

Tanken var - antar jag - att jag skulle rapportera inifrån redaktionen om paniken, stimmet, dårhuset som allting förvandlas till när det är Nobeldags och man har tio minuter på sig att hitta rätt skribenter till allting och tre timmar på sig innan tryckeriet ringer och säger att nu jävlar får ni skynda på om ni inte vill plugga sidorna med annonser för cocosbollar.

Bakom de professionella kulisserna stod jag, med darrande ben, förlorad i feber och helt och hållet hemma. Och när jag släpade mig upp för att skriva något intelligent så hade bloggteknikaliteterna och för övrigt hela dn.se havererat för mig.
Så där satt jag, som antiklimax personifierad.

Mario Vargas Llosa. Jag läste honom en del på 1980-talet, eftersom Mats Gellerfeldt skrek sig hes av hyllningar. Men han fastnade aldrig riktigt, Llosa.
Han kan skriva romaner och han har åsikter - men jag fick alltid känslan av att han skriver som ett barn gräver gropar i sandlådan efter skymningen, på rent trots eftersom mamma står och är rasande i fönstret.

Jag kravlade mig upp på vinden för att leta efter Llosa-böcker men hittade inga, trots att jag var övertygad om att de skulle finnas där, i alla fall Samtal i katedralen som jag vet att jag har läst.

Men borta.

Överhuvudtaget är jag dåligt orienterad vad gäller den peruanska litteraturen. Jag hittar César Vallejo i hyllorna, och Carlos Castaneda - som jag förmodar tillhör den skönlitterära sfären - men inte något mer.

På det stora hela så är jag rädd att jag inte kan uppbåda någon större entusiasm inför Mario Vargas Llosa.

Jag har säkert helt fel, men det här priset känns som en guldklocka för lång och trogen tjänst i nit och redighet.
Å andra sidan brukar det kännas så.