Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-14 04:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2010/10/29/en-sjalvbibliografi-1-8407/

Thentes bokblogg

En självbibliografi (1)

(Det här är en gammal tråd, tappad och bortglömd men härmed upplockad och revitaliserad.) 

Sommaren 1998 flyttade jag ett par kvarter, från en luxuös och alldeles för dyr våning med utsikt över Järntorget i Göteborg, till en betydligt mindre fordrande lägenhet i Hagas utkanter.  

Den våning jag lämnade var något alldeles särskilt. Fastigheten var tydligen det stora kommunala bolaget Poseidons flaggskepp och när jag flyttade in fick jag en nyckelring i något som ville likna brons, med fasaden präglad därpå, samt en rikt illustrerad bok om husets historia och varsamma renovering. 

Renoveringen kände jag till sedan innan. Hörnvåningen på tre rum och kök hade liksom de övriga lägenheterna tidigare varit del av en mycket större paradvåning. Hälften av min göteborgska bekantskapskrets tycks någon gång ha bott i huset under halvillegala kollektivformer, medan den andra hälften åtminstone en gång med mer eller mindre minnesfähiga resultat har festat i lokalerna.
Det var förstås den vanliga historien med rivningskontrakt, som har försett en god del av min generation med några års tremeterstak över huvudet.

Men så kom den oundvikliga lyxrenoveringen, boken om den och nyckelringen. Jag kan inte säga att jag kände mig som en klassförrädare när jag flyttade in i den omsorgsfullt restaurerade sekelskiftesvåningen, för det fanns inget annat att få tag på för någon utomsocknes som bara plötsligt dyker upp en dag och behöver bo.
Alla som har den tvivelaktiga förmånen att födas eller drivas in i de regioner som kallas attraktiva – det vill säga större tätorter och universitetsstäder – vet att tak över huvudet är en karriär som man inleder med två tomma händer och därefter sköter med hjälp av kontakter, slump och väldigt mycket fritid.

Som inflyttad in spe saknade jag allt detta och var alltså tvungen att tjuvkoppla hela processen, vilket innebar att jag utan några som helst belägg hamnade i den uselt renommerade grupp som kallas välbeställd eftersom dess pappor är det.
I mitt fall var det snarare frågan om att två tredjedelar av lönen gick till hyran, men å andra sidan ingick en stege i våningen så att man kunde nå de tre metrarna upp till taket för att byta glödlampa.

Det var en kluven upplevelse att bo i den där våningen. Å ena sidan låg den tre våningar ovanför den krog som i alla fall på den tiden hette Gillestugan, och som en gång varit ett tillhåll för Stig Dagerman, även om man aldrig riktigt vet om en sådan uppgift innebär att Dagerman faktiskt brukade hänga där, eller att han en gång lånade toaletten i huset intill.(När jag tänker efter är jag till och med osäker på om det verkligen var Stig Dagerman krogen anförde som kulturellt alibi, eller om det kanske var någon annan. Men vem skulle det ha varit? Ulf Dageby? Nej, jag är ganska säker på att det var Dagerman.)

Hursomhelst så var det att dö en smula när Gunnar Danielsson och hans band för trettionde kvällen i rad spelade ”Som sommaren” som extranummer på den scen som låg tio meter under min säng. Under en mycket lång period hade jag den låten i huvudet under alla vakna timmar och fastän jag gillar Gunnar Danielssons käftigt släpiga frasering och väldigt göteborgska reträttframhet och sätt att behandla existentiella ting som blodig lek, så blev det helt enkelt lite för mycket.
Ironisk pop skiljer sig alltid från allvarlig dito i det att man tröttnar på den förra men sällan på den senare.

Den andra delen av den kluvenhet jag så väl minns manifesterade sig som tydligast på Första maj, när arbetarrörelsen samlades på Järntorget nedanför mina lyxrenoverade fönster och vecklade ut banderoller. Där stod jag och skådade ner på massorna som en ung gulaschbaron med imaginär cigarr och fiktiv konjakskupa.
Det var alltid några i det blivande tåget som bligade uppåt, som man gör när fönster tittar på en, och jag begrep att jag var Fienden. Jag var den andra klassen i parollen ”klass mot klass”. Jag var uteliggaren som hade fått en avlagd frack i gåva av någon ömhjärtad änkenåd och omgående fick spö av de forna polare som såg mig som en satans sprätthök.
Men jag åt knappast ananas och järpe till middag. De pengarna gick åt till hyran och jag hade alltid en deadline senare på kvällen.

Det var någonstans mitt emellan sunkproletären som var jag och snobben i karmfönstret som också var jag, som mina mystiska grannar gav sig till känna och gjorde en stjärnklar natt till rena fiktionen.