Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-23 13:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2010/12/17/eftertankens-kranka-blekhet-8747/

Thentes bokblogg

Eftertankens kranka blekhet

En av många anledningar till att jag avskyr att debatera är att alla publika debatter numera är så vämjeligt falska.
Alltihop är bara olika sorters iscensatta shower där kontrahenternas främsta uppgifter tycks vara att spela med i mediecirkusen och klappa om varandra efteråt, när publiken har gått hem.

Tv är förstås värst. De bittra fiender vi ser i programmet har suttit och snaskat vetelängd tillsammans före sändningen, och fått instruktioner av producenten om vilka åsikter de skall understryka och vad de skall bråka om.
Och så går vi ut och tar en stöl efteråt.

I pressen är det inte lika regisserat, men så fort någon stridsfråga vilkensomhelst dyker upp så kan man ge sig fan på att en mängd karriärister av olika format svärmar till som spyflugor och vill stoppa in sina femcentare i debattmaskinen. 

Kommunpolitiker som vill komma in i riksdagen är mer än påfrestande.
De förväxlar gärna kommersiella medier med den egna kommun där de är rojaliteter, och blir ytterligt förnärmade när de blir refuserade.
Bakom kommunpolitikerna svansar den kommunala partisvansen, som i och för sig brukar komma med inlägg som inte är så smärtsamt präglade av protokollprosa som deras idolers.

Och så finns haveristerna.
Det är de där som inte kan ta ett nej tack, utan fortsätter att sända sitt genmäle till adressater allt högre i hierarkien enligt gången redaktionssekreteraren, redaktionschefen, chefredaktören, styrelseordföraren, ägaren, statsministern, kungen, FN:s generalsekreterare, Gud och därefter vet jag inte men säkert än högre instanser, enligt övertygelsen att det inte är något fel på artikeln utan på dem som tackar nej till att publicera den. 

Men jag föredrar ändå haveristerna framför karriäristerna.

Henrik Berggren, som för ett antal år sedan var kulturchef på DN och därmed min chef, brukade bli ytterligt irriterad på mina drastiska överdrifter i samtliga frågor jag polemiserade mot.
-Nu får du ändå lugna dig lite, fräste han och såg hotfull ut.

Jag höll med honom. 

Och jag började fundera på varför jag alltid måste svara på en liten och elegant gliring med att dra fram bazookan och göra mitt bästa för att retoriskt fullständigt förinta motparten och samtliga hans släktingar, vänner, bekanta och bekantas ingifta onklar.

Jag kan bara försvara mig med att det möjligen rör sig om en atavistisk del djupt inom mig som ännu inte anpassat sig efter samtidens debattshowande.
Det är den där lilla men dominerande resten som vägrar att utbyta ryggskrubbningar, utan som istället tar i från tårna för att understryka den åsiktliga fiendskapen och förebygga kommersiell konsensus.

Det är den där lilla sargade resten som fortfarande tror att det finns frågor som är viktiga.

Ja, herregud: jag inser väl också att jag skriver till mig själv här, och att ingen annan begriper något.
Men det kan knappast vara mitt problem att du har läst ända hit.