Ja se det Snowar

Klistrar här nedan en papperskrönika från i måndags. Den är ett djärvt försök att i ett enda slag stöta sig med såväl religiösa som ateistiska grupperingar. I vanlig ordning har jag via läsarmail fått reda på att jag är en kristen fundamentalist och en gudlös idiot som skall brinna i Helvetet. 
Krönikan är också ett exempel på att man inte skall blanda in alltför många aspekter i en liten krönika, för då är det få som fattar någonting. My bad.

------

Möjligen var det regissören Ridley Scott som första gången använde begreppet ”retrofitting” i uttalat estetiska sammanhang. Det var i alla fall den vision som styrde scenografin i hans film Blade Runner från 1982.
Tidigare hade den nära framtiden varit outhärdligt steril. Sf-filmerna beskrev en framtid där folk går omkring i rätlinjiga moduler klädda i uniforma kroppsstrumpor. Stanley Kubricks 2001 är exempel på en framtidsvision som får oss att ana hur vardagen i Tredje riket hade tett sig om Hitler fått sin vilja fram.
Vad Scott gjorde var att inse att allt som finns år 2027 inte kommer att vara tillverkat år 2027. Även i framtiden kommer miljöer och människor att bestå av lager på lager av historia. Framtiden är inte något som ersätter samtiden – den snarare patchas på, som i datorprogrammens konstanta systemtillägg och uppdateringar.
Det gäller också i hög grad våra världsbilder, ideologier och tankesätt.
Nyligen fick även Norge en färsk översättning av Bibeln. Sverige fick sin senaste 1999 och principen tycks ha varit densamma: begriplighet och tillgänglighet framför inarbetade schlager. Liturgi framför poesi.
Tidskriften Bokvennens nummer 4/2011 handlar uteslutande om Bibeln. I ett vackert och vältänkt nummer går man igenom alla tänkbara aspekter på denna böckernas bok som betraktats som allt ifrån världens viktigaste bok till världens farligaste.
Särskilt intressanta är dominikanermunken Arnfinn Harams tidstypiskt nyktra läsning av Bibeln, och litteraturkritikern James Woods text om nyateismen och dess drivkrafter.
Det bedrivs ju ett ställningskrig mellan kristenheten och dess belackare. De senare rasar mot de fornhistoriska vidskepelser som fortfarande bemäktigar sig annars helt moderna människor. Atavistisk religiös fundamentalism – islamistisk, kristen och judisk – fortsätter att härja på det 21:a århundradets agenda.
För nyateister är detta lika bisarrt som om tomtedyrkare hade varit en reell politisk maktfaktor.
Man kan förstå vanmakten, men även nyateisterna har åtskilliga obehagliga sidor. De beter sig ofta som de där mest högljudda grabbarna i högstadieklassen – de som triumfatoriskt kan genomskåda upplägget på religionslektionen och utropa att Gud finns ju inte!! Resten av klassen har för länge sedan mognat vidare och svarar lite förläget att Eh … nej visst okej ... men frånsett det så kanske vi kan komma vidare i lektionen.
Det brukar förresten vara samma grabbar som protesterar mot litteraturundervisningen och hävdar att man inte har någon nytta av den.
På sätt och vis har de ju rätt. Såväl religiös tro som poesiläsning avviker från den rationella samhällsnyttan. Det är med andra ord aktiviteter och behov som är djupt mänskliga. Om vi i alla fall har Bibeln gemensam – oavsett om man nu tror att det är Guds ord eller begriper att det är en uteslutande mänsklig angelägenhet – så har vi ett myller av bilder, liknelser, etiska och filosofiska figurer att lugna oss kring i en rationell värld som ligger långt före oss människor i upploppet. Författaren Espen Stueland travesterar i Bokvennen Gunnar Ekelöf i ett tänkvärt enkätsvar om Bibelns betydelse: ”Jeg er fremmed i den, men den är ikke fremmed i meg.”
Det både äcklar och skrämmer mig ohyggligt att till exempel världens mäktigaste ämbete – USA:s president – ofta besätts av en människa som faktiskt tror att Domedagen närmar sig och att Messias skall sålla oss och apokalypsens fyra ryttare trava omkring på jorden.
Men en värld behärskad av rationella statistikprogram i kroppsstrumpor skrämmer mig lika mycket.

Holy Fuck – Lovely Allen