Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-19 18:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2012/04/25/tankar-for-dagen/

Thentes bokblogg

Tankar för dagen

Rätta artikel

eller kanske snarare för vargtimmen. "Tankar för dagen" är ju bevars ett av P1:s varumärken och det inslag man kommer in i när man har vaknat lite tidigare än man borde till följd av snösvängen, sophämtningen eller något annat nödvändigt oväsen. Jag älskar att hata "Tankar för dagen". Hela konceptet är sådär sekteristiskt Detta är Första Dagen på Resten av Ditt Liv och harehareramarama och om man inte Förresten sprack en ny, varig teori om döendet precis upp i mina synapsers mer outforskade, av skumma östeuropeer (" ingen kvitto!") installerade och dammiga regioner. Min gamla teori gick ut på att döendet inleds i trettioårsåldern och yttrar sig i ett allt mer utbrett ointresse. Det är som skämtteckningens nyss pensionerade stins ("Där kommer ett tåg - det skiter jag i") men på ett mer existentiellt plan. Det börjar med att man skiter i bungyjump, äventyrsresor, den chilenska dokumentärvågen och byxmodet, fortsätter med att man skiter i karriär, sex och fortplantning och kommer till slut därhän att man skiter i kontinuitet och personlig hygien. De allra sista intressena är desamma som den nyföddes första: mat och sömn. Slutligen tappar man också det uns av entusiasm som håller hjärtat igång. Men min nya teori - ej testad - är mer fokuserad på folk: att man successivt tröttnar på dem och det de anser sig ha att erbjuda. Väldigt få saker överraskar mig i min, enligt nutida standard, höga ålder, det vill säga över 23. Vad någon än säger så konstaterar jag att:  jaha, där kom den, det var på tiden får jag gå nu? Jag kanske har läst för många psykologiska romaner, men när det kommer an på människor jag tror skulle kunna överraska mig med något som inte är en version av något jag redan kände till, så är jag väl nere på sådär 5 procent. Och absolut ingen av dessa är kulturskribent, tro mig. Men det var "Tankar för dagen" och dess sockriga blandning av präster, poeter och ja, vi kan väl kalla dem rosenkindade livscoacher. Det som fascinerar mig är att delarna är mycket större än helheten. Ni är väl underkunniga om hermeneutikens grundlagar? Det normala är ju att helheten är större än summan av delarna, men i det här fallet är det alltså tvärtom. Det finns många fascinerande Tankar för dagen men de måste kämpa satan för att bryta sina delar ur helheten. Det absolut värsta är den avslutande melodin, sedan krönikören satt punkt. Om ni inte har hört den så kanske det räcker om jag berättar att det är en flöjt inblandad. En själfull flöjt. I och för sig är melodin utsökt, som plastig soma betraktad. Den är liksom religiös utan att vara religiös. Walt Disney Studios hade inte gjort det bättre. Alltid när jag hör den kastar jag mig mot ipoden och krämar på Cannibal Corpse el motsv. Fast jag håller alltså inte helheten mot delarna. Särskilt tycker jag om delen Pamela Jaskoviak för hennes röst får mig att resa i tiden, min egen, bakåt. Men vänta: det är ingen bra sak, inte alls. Det var det jag försökte Det slår mig förresten att man borde kunna programmera en blogg som denna på så sätt att somliga inlägg bara kunde läsas vid en viss tid på dygnet, till exempel i vargtimmen. Egentligen är det något det skrivna ordet saknar i jämförelse med de flesta övriga konstarter. Jag är till exempel inte helt övertygad om att Jenny Diski (på den här DN-bloggen tillämpar vi könskvotering: jag tänkte egentligen på Herman Broch. Det hade varit mer talande, men hey) hade föredragit att bli läst på t-banan mellan Norsborg och Hornstull, snarare än inför lyckta dörrar och i stillhet. Jag tänker på rockkonserternas förband, biografernas ridåtrix, konstutställningarnas vitmålning och ljussättning, teaterns mörkläggning och hyschanden Ja, jag tappade tråden och minns inte vad jag ville säga. Något med timing antar jag. Medan jag funderar kan jag redovisa vad jag sysslar med för tillfället. Jag har grunnat färdigt kring en liten roman av den franska situationisten Michèle Bernstein i svensk översättning och tänkte skriva en recension av den i morgon. En av många arbetslivets små fasor. Den är tänkt att bli en kort recension, men hur förklarar man kortfattat situationismen och dess politiko-filosofi-estetiska détournement varav Bernsteins roman är ett gott exempel eftersom den turnerar Choderlos de Laclos Farliga förbindelser i mondän parisisk 1960-talsmiljö? Jag vet på förhand: två sorters mail som vanligt. 1) Om Thente inte är mer informerad om situationismen borde han inte försöka skriva om den. 2) Jag har varit lärare i franska på universitetsnivå sedan 1232 men kan ändå inte begripa vad Thente pratar om. Om sitionamismen är så viktig, hur kommer det sig att jag aldrig hört talas om den? Bägge mailen (ställda till chefredaktören Gunilla Herlitz, kulturchefen Björn Wiman samt olof.lagercrantz@dn.se med FK till mig) är undertecknade "prenumerant sedan 40 år" Eh.... ja just det. Jag håller också på att läsa en roman som är mer av en novellsamling av Kim Leine, som är norrman men har bott en del i Grönland och det är om Grönland det handlar. Boken heter Tunu. Det betyder "baksida" på grönländska. Tidigare har jag bara läst grönländska bidrag till Nordiska rådets litteraturpris och tyckt att: jodå, som etnisk litteratur betraktat så... och jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om Kim Leine. Liksom alla nu levande kulturpersonligheter har jag vätskande sår där den postkoloniala teorin har sargat mig när jag tyckt fel. I alla fall så läser jag vidare och grubblar på balansen mellan exotism och ärlighet, och om det egentligen finns en skillnad däremellan. För exotiserar och postkoloniserar vi inte var och en oss själva när vi möter Den Andre? Men strunt samma. Jag överväger också seriealbumserien The Walking Dead av Robert Kirkman, som förstås är en zombieserie och som kommer ut i svensk översättning på ett förlag som heter Apart. Nyligen fick jag det tredje albumet och dessutom har det av mig personligen sanktionerade spelhuset Telltale Games börjat släppa en episodisk datorspelserie utifrån serien. Men jag vet inte, faktiskt. Förutom det faktum att den populärkulturella zombieinvasionen för alla tänkande människor helt uppenbart är en siande allegori över mänsklighetens öde att utplånas av alla dessa jävla adhd-diagnosticerade tonårsgrabbar som löper amok på gatorna medan deras föräldrar aktivt bevakar hd-skärmen (" exterminate all the brutes" says I) - förutom det så tycker jag att Garth Ennis/Jacen Burrows Crossed är en betydligt bättre variation på temat. Men okej, den är inte lika lång. Och så läser jag de sista sidorna i Nina Burtons essäbok Flodernas bok med den något teatraliska undertiteln Ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden. Jag återkommer till den senare. Och en bok jag hittade i den dammigaste hyllan på Foyles i London:  Owen Davies Grimoires. A History of Magic Books. Och den besynnerligt postmoderne Arthur Machens samlade skrifter, varav svenska Hastur förlag har översatt kortromanen The Great God Pan. Någonstans i mitt residens finns tidigare svenska översättningar av Machen - utgivna på vadå? Alastor? H-ström? Piratförlaget ( skrock-chuckle-skrock) - jag hittar dem så småningom, credit where credit is due , men överhuvudtaget Förresten är det en fascinerande utveckling, detta med hur gamla författarzombies återuppstår på dagen 70 år efter det att de dött eftersom upphovsrätten slutar gälla då. Som H P Lovecraft. Han dog 1937 och 70 år senare exploderar den svenska utgivningen på åtta medelstora och mindre svenska förlag (Alastor, Bakhåll, Ellerströms, Vertigo, Recito, Mix, Hastur, H:ström). Någon enstaka nitwitt nyss examinerad från Handelshögskolans litteraturvetenskapliga program kanske tycker detta är en cynisk handel, men tvärtom. Med en pastisch från Sergio Leones mästerverk Den gode, den onde, den fule: Det finns två sorters författare, min vän. Det finns de som vill bygga en 120X80 meters jacuzzi i sin herrgård på studs, och det finns de som vill återpubliceras 70 år efter sin död av entusiastiska förläggare. U dig? Nu tappade jag fullständigt bort mig igen, vilket jag beklagar. Men klockan har stannat på 04:32, varulvarna ruggar och jag måste avsluta denna bortom alla gränser kommersiella uppdatering innan vansinnet förmörkar mina sinnen.

Jonas Thente Dept. of Comparative Literature Miskatonic University, Arkham

Dälek – 2012 (The Pillage)