Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 20:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2013/02/22/recension-johannes-helden-ngt-utokad/

Thentes bokblogg

Anmälan: Johannes Heldén: "Ljus"

Jonas Thente
Rätta artikel

I en av de noveller som utgör den amerikanske författaren Ray Bradburys mästerverk The Martian Chronicles bevittnar vi ett nattligt möte. Många år har förflutit sedan människan koloniserade Mars; många år sedan den finlemmade civilisationen där dukade under för de första mänskliga expeditionernas främmande bakterier.

Nu är det natt, och en väg löper genom ett bergspass i det öde landskapet. Det finns en märklig känsla av Tid i luften, tänker människan som färdas upp mot passet. Han vrider och vänder på tiden i tankarna:

Vad luktade Tiden? Som damm och klockor och människor. Och om man undrade över vad Tiden lät som, så lät den som vatten som rann i en mörk grotta och röster som ropade och jord som föll ner på locken till ihåliga lådor, och som regn. Och om man gick ännu längre, hur såg Tiden ut? Tiden såg ut som snö som föll i ett svart rum eller som en stumfilm på en gammal bio där hundra miljarder ansikten föll som nyårsballonger, ner och ner i ingenting. ( Olle Mobergs övers från 1973)

Jag kommer snart till Johannes Heldén, men vill berätta om detta möte först.

För på krönet möter den här människan någon annan, som är på väg åt motsatt håll. De stannar för att hälsa på varandra och inleder ett samtal som blir alltmer smärtsamt. Den andre är på väg till en fest, men människan begriper ingenting. Där nere finns ju bara ruiner och röd öken. Det är en död planet.

"Ser ni verkligen inte staden som jag beskriver den?" utbrister den andre, alltmer desperat och med vädjan i de gyllene ögonen: "De vita pelarna och de smäckra båtarna och festljusen?" Människan förklarar att nej, där finns bara tysta ruiner. Ni är utdöda, allihop.

De kommer tyst överens om att lägga ner saken, inte gå närmare in på vems tid som gäller. De skiljs åt och Bradbury låter berättelsen sluta där uppe i bergspasset, vid vägen som nu är öde och så kommer att förbli resten av natten.

Johannes Heldéns lyriska verk rör sig kring just sådana platser där den mänskliga överhögheten tvingas vika för mer solida kategorier, varav tiden är den mest orubbliga. Där poesin vanligen brukar ge tömmarna åt ett starkt subjekt som förmätet låter världen filtreras genom sig, tecknar Heldén de betydligt större kosmiska rörelserna. Han erbjuder inga kvalmiga självbespeglingar, svassar inte med jaget på den styva linan. Alltsedan debuten har han avkvistat det mänskliga subjektet till en mer rimligt blygsam nivå i världsordningen. Där, i Burner 2003, kunde han beskriva adrenalinkicken efter ett inbrott i en bensinstation. Ett decennium senare i nya boken Ljus, finns det fortfarande ett jag som lyssnar, känner och ser. Men det är ett mycket diskret jag efter den inledande chocken då han krossar en spindel med trädgårdsspaden.

Annars får man lätt för sig att Ljus inträffar i ett dödsögonblick, hos någon som drabbas av döden medan han odlar sin trädgård. Associationerna är fria, men själv stannar jag vid inledningsscenen (1:40-3:45) till David Lynchs Blue velvet och John Downers video till Peter Gabriels "Digging in the dirt".

Det är mycket gräs, gräsrötter, jord och multnande löv hos Heldén:

bakom mig tvinnas de sista rötterna ihop färgglada löv blir till mylla ett efter ett försvinner sinnena naturen anpassar sig ögonen har ändrat sig de speglar inte längre något de har slappnat av

Men det är alltså inte främst den mänskliga erfarenheten som står i fokus hos Johannes Heldén. Där poeter i allmänhet använder spegeln, förstoringsglaset eller tv:n som främsta projektionsytor, är elektronmikroskopet och teleskopet Heldéns föredragna redskap. Han har alltmer kommit att se människan i hennes kosmiska sammanhang, som knappast är ett sammanhang alls: snarare en slump, ett obetydligt ögonblick i en obegriplig evighet. Eller som det heter i den bok som kom i höstas och heter System:

först fåglar på telefonledningar sedan många solar alldeles ofattbart många

Nu vill jag inte att ni skall tro att Johannes Heldén hör till de poeter som nöjer sig med att tvärställa det stora och det lilla - glo på en drönar­attack i Afghanistan och sedan på fågelbordet utanför köksfönstret och skriva vers om alltihop.

Heldén väljer snarare perspektiv genom att räkna ner solen: "-4.000.000.000 år". Och på nästa sida:

mörkgrön djungel vinden rycker i bilen -3.999.999.999

Det läcker en utmattning genom Heldéns texter. Och inte bara texter - han arbetar också multimedialt med datorgenererade landskap och ljud som får mig att be om att han skall få en rejäl konsthall att gestalta i. Faktiskt går associationerna snarare till bildkonsten och framför allt fotografiet. Heldéns tysta epitafier kan ställas bredvid till exempel den löst sammanhållna amerikanska gruppen New Topographics - deras folktomma industribyggnader, motell, parkeringsplatser, suburbana kluster - eller varför inte svenska Anna Berglinds brustna institutionsbyggnader i sviten "Mörkertal".

Man kan också gå till musiken, där man hittar Heldénska själsfränder i utgivningen hos kanadensiska Constellation records - Godspeed You! Black Emperor och A Zilver Mount Zion till exempel - och i Brian Enos ambientprojekt - i synnerhet Ambient 4: On land.

Det utmattade är hos Heldén den mänskliga civilisationen som sakta smälter samman med den mindre förgängliga naturen. Vi ser det oftast på avstånd: motorvägarna, flygplanen, ljuset från industriområdena, tågkorsningarnas signaler, skrotupplagen, rymdskeppen som på tillfälliga besök från vår framtids sista skälvande timmar.

Johannes Heldéns poetiska utmattningar talar till alla som någon gång har skruvat på EM-bandet i natten och hoppat mellan stationer som lika gärna kunde ha kommit från fjärran galaxer. Alla som strövat genom tysta industriområden och rangerbangårdar och hört transformatorstationernas mumlande under natthimlens trasmoln.

Och överallt växer den natur som har funnits här långt innan vi uppfann åkerbruk och gräsklippare. Överallt frodas det djurliv som har sett oss komma och skall se oss försvinna som de parenteser i kosmos vi är. Heldén fyller sina böcker med namn på de växter vi kallar ogräs, och med insekter och djur som gräver gångar under marken och förvaltar våra rester.

Inget kommer att arkiveras och det muntliga går inte att lita på en åttiotalsfläkt roterade långsamt i taket klorofyll undervattensrummen bildas av gamla träd en flock brevinkastets smäll (ur Ljus)

Johannes Heldén är en av dem jag håller högst av nu verksamma svenska poeter. Han har hittills givit ut mer än femton diktverk. De är som angelägna men försenade rapporter från sonder han sänt ut längs de vägar där tiden är som mest instabil.