Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-08-01 12:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2013/10/08/recension-av-thomas-pynchons-bleeding-edge/

THENTES BOKBLOGG

Anmälan: Thomas Pynchon: "Bleeding Edge"

[papperspublicerad 3/10]

 

Thomas Pynchon
Bleeding edge
Jonathan Cape

Om jag lägger samman den tid jag har ägnat åt att läsa texter av och om Thomas Pynchon, så blir det uppåt en månad. En månad av mitt liv och inte en minut har varit bortkastad.

Egentligen är det ganska fantastiskt att en författare som denne amerikan har kunnat uppnå en så absolut gedigen stjärnstatus hos såväl fanatiska läsare som kritiker, litteraturforskare och andra kanonmakare. Sedan debuten 1963 med romanen V har han publicerat ytterligare sju romaner och en novellsamling. Sammanlagt nio böcker alltså, samt ett fåtal ytterligare texter, artiklar och småsaker.

Men ingenting har egentligen varit "småsaker" med Thomas Pynchon. Hans många fans har hållit reda på var, när och hur han har valt att dyka upp och varje liten rekommendation han signerat till förmån för en bok eller ett obskyrt rockband har blivit viktiga nyheter. Bara för att ta ett exempel: att han dök upp som bifigur i den animerade tv-serien The Simpsons med en påse över huvudet och en självironisk replik om sin mytiska tillbakadragenhet - detta ansågs i vida cirklar vara något oerhört som stärkte både seriens och författarens aktier.

Man kan säga att den biografiske Thomas Pynchon är en av författaren Pynchons mest typiska skapelser. Hans sturiga anonymitet och vägran att framträda offentligt har gjort honom till en av sina egna romanfigurer. Under senare år har författaren emellertid gömt sig i full åsyn. Han bor på New Yorks Upper West Side och är inte särskilt hemlig längre, även om det finns sajter på nätet som försöker upprätthålla mystiken genom att förmedla exklusiv information om vilka böcker och dvd-boxar han har köpt. Och när. Och var.

En bit in i den nyss utkomna nionde boken, romanen Bleeding edge, möter vi en självklart fiktiv men mycket typisk Pynchongestalt. Han heter Reg Despard och hans lakoniskt beskrivna bakgrund säger mycket om hur Pynchon lyckas fånga en epok bara genom de karaktärer han uppfinner.

Reg Despard har inlett sin karriär genom att som ung piratfilma på premiärbiografer, med hjälp av en enkel handkamera. Resultaten har han kopierat och sålt på gatan med viss förtjänst.
Men när han väl upptäckt zoom-mekanismen och börjat leka med kameran - eller somna till, ibland - upptäcks hans återgivningar av premiärfilmerna av en professor på New York University, som andfådd springer efter honom och undrar om han fattar hur långt fram han ligger inom den postmodernistiska konsten - "med ditt neo-brechtianska undergrävande av diegetiken". Det står inte länge på innan Reg visar sina filmer på doktorandseminarier och snart är han en betydande dokumentärfilmare.

Detta som ett av många exempel på hur Thomas Pynchon arbetar. Han är en mentalitetshistoriker med dragning åt psykogeografin, som lyckas med det som så många andra grandiosa författare försöker uppnå under ett helt liv utan att lyckas: att gestalta en epok litterärt och samtidigt ha roligt.
Epoken det rör sig om i romanen Bleeding edge är den trånga klyftan mellan IT-bubblans förödande smäll och terrorattacken mot New York och dess två torn. Det är alltså 2001 och romanens huvudperson är ytterligare en av de många Pynchongestalter som - alltsedan Oedipa Maas i 1966 års roman Buden på nummer 49 - framstår som mer eller mindre normalrecipient för en galen värld.

I det här fallet heter hon Maxine Tarnow och arbetar som frilansande utredare av ekonomisk brottslighet. I likhet med så många av Pynchons tidigare huvudpersoner kommer hon att bli huvudperson på samma sätt som en tennisboll kan sägas vara huvudperson i en tennismatch, när hon drivs att undersöka oegentligheter hos ett företag som styrs av en typisk dot.com-typ med tycke av Bill Gates, Mark Zuckerberg, Linus Torvalds - bara mer psykopatisk och getinglikt målinriktad.

För vi rör oss i Silicon Alley, inte i Silicon Valley. Det finns en definitiv skillnad, som Pynchon flera gånger gör klar. Den ursprungliga internetrevolutionen hade påtagliga inslag av hippieaktig frihetlighet, anarkism och drömmar om informationsfrihet. När Wall Street började sniffa i vinden blev drömmen korrumperad, som alla drömmar blir när De stora pengarna slutligen kommer till.

Om man vill hitta ett budskap i Thomas Pynchons roman så är det ganska nedslående, helt sant och mycket stilenligt för en författare som bättre än någon annan lyckas raljera med vår sorgliga och dödsdömda civilisation: vi är alla medverkande, på ett eller annat sätt.
På frågan om Bleeding edge är en bra och läsvärd roman så kan jag bara svara att ja, så är det. Det är en bra roman. Den säger ohyggligt mycket mer om vår tid än 500 akademiska studier, 5 000 faktaspäckade tidningsartiklar och fem miljarder blogg- och Twitterinlägg - därför att den formulerar grunden för allt detta och mer och dessutom är
mycket roligare.