Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 04:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2014/06/07/artbestamning-av-koltrasten/

Thentes bokblogg

Artbestämning av koltrasten

 

Les Big Byrd – Back to Bagarmossen

 

Engagerat följer jag utvecklingen som fortgår på antennen på taket mittemot mitt fönster.

Jag är medveten om att min stegrande fascination för djur kan uppfattas som tråkig, men faktum är att en genomsnittlig daggmask eller harkrank känns intressantare än de otåliga produkter som numera stansas ut från universitetens och högskolornas veckolånga dagiskurser för att genast ge sig i kast med att högljutt bekräfta en identitet som är precis lika boring som alla andras.

Så jag följer koltrasten på antennen mittemot.

Ahh, han var verkligen usel för tre veckor sedan: kraxade varningsljud istället för att sjunga, ty han var för ung och saknade den nödvändiga erfarenheten. Några toner blev det, men så gick han över till kraxande istället.

Ingen vidare repertoar.

Nu har han lärt sig ett och annat och börjar bli intressant.

Påfallande är hur han ständigt återkommer till de två toner som han har snappat upp från brandstationen som ligger 50 meter härifrån. Han imiterar helt enkelt utryckningsfordonens sirener, vilket är logiskt eftersom de fullständigt dominerar miljön när de sätter igång. Han bedömer dem antagligen som coolast i Kransen.

Ja, jag vet att ni vet vart jag vill komma.

Tidigare har jag definierat gråsparvarna som fågelvärldens motsvarighet till nyliberaler. Sättet på vilket de vaskar jordnötter, om ni minns från ett tidigare inlägg.

Koltrastarna är utan tvekan identitetspolitiker - lika fulla av den egna betydelsen och stinna av självrättfärdighet, men dömda att imitera endast det som ligger närmast till hands.

 

När jag var mycket yngre gjorde jag ett experiment.

På en usel bandspelare spelade jag in den lokala koltrasten varpå jag riggade upp högtalarna på balkongen och spelade upp sången.

Det tog max tre sekunder så var han där, skitförbannad och stridslysten utan att ha gehör nog att ens känna igen sin egen röst.

Identitetspolitiker, utan tvekan.