Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-21 20:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2014/06/18/pratar-inte-med-nagon-som-inte-last-henry-parlands-sonder/

Thentes bokblogg

Pratar inte med någon som inte läst Henry Parlands "Sönder".

 

Mirah – Radiomind

 

Det är möjligt att det finns bättre ställen att läsa Henry Parlands ofullbordade roman Sönder från 1932 än bland brölande tivolibesökare i Tyrols öltält på Gröna Lund i väntan på en konsert.

Å andra sidan kanske det är där den gör sig bäst. I ett enda slag befinner man sig i Helsingfors under modernitetens mesta mognad kring 1930 när allt ännu var möjligt och just Helsingfors, när Parland tolkar staden, känns som världens centrum.

Sönder heter den alltså. Undertiteln är (om framkallning av Veloxpapper) och när man läser den så känns det som om kameran är det allra senaste inom teknologi och konstnärlig utveckling. Ingen har någonsin beskrivit akrylfärgen, televisionen eller internet med sådan absolut tilltro och kärlek till mediet som Henry Parland här gör med fotografit.

Romanen utkom postumt. Den skrevs med sikte på en romanpristävling mellan november 1929 och augusti-september 1930. I november avled Parland i sviterna av scharlakansfeber. Om detta upplyser oss utgivaren Per Stam i förordet till den pocketbok som nyss utkommit på Atlantis och som alla bör äga.

Henry Parland var 22 när han dog.

Jag har tidigare skrivit om Sönder och jag orkar inte upprepa mig. En gloria roterar alltid kring verk av författare som dött unga eller levt ett helvete till liv. Det gäller till viss del även här, men den ofullbordade Sönder är faktiskt något alldeles särskilt, helt oavsett dess författares biografi.

Jag har den i Författarförlagets Pilotserie-utgåva från 1987 - en försvenskad version med efterord av Olle Orrje (och jag saknar den där serien som bara orkade med ett par säsonger men hann ge ut bland annat antologin Futuristisk teater & film, noveller av Jean Ferry och Franz Kafka samt Raymond Roussels supramärkliga roman Locus Solus.

Och jag har den i 2005 års utgåva från Svenska litteratursällskapet i Finland och Atlantis - det vill säga just den utgåva som nu kommit i bekväm pocket.

Nytillkomna läsare bör absolut undvika alla försvenskade versioner av Sönder. Meningen "Senaste vecka var det ett år sedan din död, Ami och jag måst be dig om ursäkt för att jag först nu kom att tänka på det." blir mycket vackrare utan det svenska e:et som tillfogats "måste" i den svenska "översättningen". Om vi inte försvenskar Sara Lidmans och Gustaf Frödings med flera dialekter så fattar jag inte varför vi måste tafsa på finlandssvenskan.

I Sönder försiggår ett sorgearbete där berättaren i mörkrummet framkallar sin döda kärlek Ami och har en sorts konversation med bilden av henne alltmedan de kemiska vätskorna låter hennes bild framträda. Och hon käftar emot hans idealiseringar. Det är så stort, så bra litteratur, så mycket modernistisk Mary Shelley.

Läs den här romanen och ta med den ut i världen så att Henry Parland får den plats han förtjänar på den internationella modernismparnassen.