Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-21 05:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2014/06/20/tove-jansson/

Thentes bokblogg

Tove Jansson

 

The Chameleons – Soul In Isolation

 

Den 27 juni 2001 hade jag semester och aktiverade mobiltelefonen medan jag klev ned för flygplanstrappan på Arlanda.

Meddelandena dunkade in och det var redaktionen och Tove Jansson var död och kunde jag skriva en kommentar att lämna om två timmar?

Det kunde jag, och jag började skriva den medan jag fortfarande hade fem steg kvar av trappan.

Det var så lätt, eftersom jag tyckte att jag kunde allt om Tove Jansson Och så svårt eftersom det var som om en mycket nära vän och släkting hade dött.

En så nära relation som jag har haft till Tove Jansson har jag aldrig haft till någon annan författare. Pressa mig att säga vem som är den bästa författaren någonsin och jag kommer förmodligen att säga att det är hon.

Och värre än så.

Jag kan acceptera människor som inte begriper sig på William S Burroughs, som hatar Djuna Barnes för att hon är dunkel, som tycker att Ray Bradbury är för mycket genre, anser Annie Dillard vara för obskyr, som hittar fascism hos W B Yeats och Borges och överspänd machomystik hos Dylan Thomas etc etc.

Jag kan ta det.

Men säg något ont om Tove Jansson och jag blir eder värsta fiende med ett förakt som saknar gränser.

Detta sagt eftersom hon skulle ha fyllt 100 i år, vilket gör det hela till en sorts krystat jubileum. Den känslosamma dödsruna jag skrev i skallen på flygbussen från Arlanda publicerades på DN:s förstasida och det kändes rätt. Många tyckte det var fint skrivet, men ett av mailen från Finland glömmer jag aldrig.

Det var en av de där genetiskt fientliga finlandssvenska tanterna som var upprörd över att jag som exempel på alla ord och fraser som Tove Jansson berikat mig med citerade "sitta i pisset" - vilket ju är synonymt med att befinna sig i trångmål. Fantastiskt målande.

Men det här aset skrev kort - och jag kunde höra hennes avmätta snörpande över tekoppen - att "så skriver man inte om en älskad författare".

Så begrep jag varifrån Tove Jansson hade fått sina gafsor och filifjonkor.

För precis så skriver man om en älskad författare om kärleken är på allvar och inte en konvenans.

Och jag älskade verkligen Tove Jansson och gör det fortfarande. Både hennes bilderböcker, barnböcker och vuxenböcker - och i det här fallet finns det absolut ingen skillnad i djup, tilltal och visdom.

Hennes arv tillvaratas av giriga äckel. Hon visste att det skulle bli så. Jag är övertygad om att jag kommer att få en räkning från det multinationella bolaget Moomin Characters TM bara för att jag skriver hennes namn här.

Jag önskar att alla som har växt upp med mumintrollen - och det är den bästa av uppväxter - ville gå vidare till Tove Janssons så kallade vuxenböcker. Bildhuggarens dotter, Lyssnerskan, Sommarboken, Dockskåpet, Resa med lätt bagage med flera titlar.

En gång när jag arbetade inom äldrevården fick jag syn på en artikel som nålats upp i personalrummet. Den handlade om visdom som begrepp och förklarade att långt ifrån alla drabbas av detta fenomen på äldre dar. Man kan har varit professor i filosofi, sade artikeln, men ändå inte bli vis när väl åldern sätter in. Å andra sidan kan man ha ägnat hela livet åt att skyffla kol och ändå bli vis.

Jag minns inte hur visdom definierades, men jag tror att det hade något med lugn att göra. Att överse med livets små petitesser men ändå acceptera dem med ett stillsamt småleende.

Jag tror att Tove Jansson föddes vis. Alla hennes böcker tyder på det och det känns som om jag skulle kunna ägna resten av livet åt att bara citera hennes visdomar.

Det gör jag inte. Jag nöjer mig med att rekommendera henne.