Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-16 05:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2014/11/17/atervandarens-klagan/

Thentes bokblogg

Återvändarens klagan

För en dryg vecka sedan återvände jag från en två veckors vistelse i New York.

Jag kan inte säga att jag är särskilt glad åt att återvända till Sverige, men jag antar att vi alla gång efter annan finner det för gott att böja oss för våra respektive öden och förmågor medan vi hoppas att det finns något högre syfte som berättigar vad jag allt oftare har anledning att betrakta som ett metafysiskt övergrepp mot mig personligen.

Det vill säga att jag är här, snarare än där.

Jag hade tänkt blogga från New York, om litteratur och sånt, men vis av tidigare erfarenheter insåg jag att det hade varit ungefär lika smart som att anlita en flytt- eller  budfirma. Ja, ni vet: två veckor efter det att man flyttat får man påhälsning av samma snubbar som har flyttat ens prylar, fast de kommer om natten.

Man formligen tigger om att bli inbrottad om man strör digitala gps-detaljer omkring sig.

Det somliga idioter kallar en informationsrevolution, kallar tjuvarna nämligen för en hausse. Och jag kan tycka att detta har sina poänger: om det är något livet har lärt mig så är det att alla mänskliga framsteg bär ett hot i bakfickan, helt enkelt eftersom de är mänskliga.

Elden var en bra uppfinning, men med dess hjälp kunde man också bränna de protofeminister som kallades häxor. Och jag vill ha genuspoäng för den meningen.

 

Jag gick i Greenwich Villages årliga Halloween-parad, den 41:a i ordningen.

Där var svarta och vita, latinos och kineser, homosexuella och straighta, subs och doms, katoliker och ateister, indier och pakistanier, kvinnor, män, neutrala, cis, obestämda, transgressiva och aliens, poeter och analfabeter, fratboys och nördar, celebriteter och småbarn, alla möjliga storlekar och färger, deltagare och åskådare - och alla var där för att ha roligt tillsammans. Ju fler sorter desto roligare. Och det var ett satans liv och mycket berusning och polisen såg till att ingen skadade sig.

Det var ju bara för en enda dag av falskt medvetande!

Kommenterar Oliver von Bjelkestierna, som läser pk-programmet på Södertörns grundskola.

Och jag hör vad du säger Oliver, men det kändes knappast så falskt som du önskar.

Det kändes snarare som om detta var stadens naturliga tillstånd. Och nu i november kommer Thanksgiving-paraden, och i december julkläpåandet-paraden och sedan en mängd andra gemensamheter vid exempelvis irländska S:t Patricks Day och Puerto Rican Parade där alla är välkomna.

Man har så mycket samhälle som man gör sig.

Så nja ... att komma tillbaka hit till Sverige, där de enda paraderna organiseras för att hata, dra på sig rånarluvor, vråla och ställa grupper mot varandra - det känns som att komma hem från ett försommargrönt kollo till en iskallt höstgrå, dysfunktionell storfamilj där man får stryk till frukostägget.

Alltså ... till och med Stockholms en gång så stolta och stilbildande Pride-parad - som ursprungligen hade något att göra med tolerans och kärlek - har blivit ett tummelplats för internt hat mot minoriteter som somliga fraktioner anser böra uteslutas.

Uh!

Jag lade en blomma och en patronhylsa vid Stonewall Inn i Greenwich Village, där det hela började, och begrät det faktum att lika rättigheter och jämställdhet i praktiken alltid tycks innebära att man tar sig rätten att definiera och peka ut grupper som man behandlar som skit.

Så ur återvändarens perspektiv: i skrivande stund tycks mig Sverige vara en hatmatch, en kindergarten i Helvetet, ett stinkande skitland fullt av käbblande kolibakterier.

Men man vänjer sig, som Kjell Höglund har konstaterat. Man måste vänja sig...