Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-08-03 14:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2015/09/28/anmalan-gustafsson-lars-doktor-wassers-recept/

THENTES BOKBLOGG

Anmälan: Lars Gustafsson: "Doktor Wassers recept"

[Papperspublicerad 2015-09-25]

 

Lars Gustafsson
Doktor Wassers recept
Albert Bonniers förlag
Lars Gustafsson har alltid funnits. Det vill säga om man inte råkar vara så pass mycket äldre än Gustafsson (född 1936) att man med ålderns rätt kan svepa bort honom, eller så pass mycket yngre (född 1990 och framåt) att allt som inträffat före ens födelse är att betrakta mest som en oförlåtlig kränkning.

En digrare verkförteckning än Lars Gustafssons har jag aldrig sett tryckt i en nutida roman. I ett appendix som känns mer som huvudsaken listas upp emot hundra verk från debuten 1957 och framåt. Hans viktigaste epok är fortfarande 1970-talet, då han skrev sina största romaner och viktigaste debattexter.

På senare decennier har han oftast lagt det tyngre grubblet åt sidan till förmån för mer lättsamma tankar – fnasiga förströelser och drivna divertissemang med mycket gott humör. Hans nya roman Doktor Wassers recept hör till dessa.

När man läser denna roman har man hela tiden känslan av att det är något viktigt man missar, något som visslar förbi i getögat. Kanske är det meningen. Vad man bit för bit får reda på är att romanens berättare, Doktor Wasser, inte är Doktor Wasser. Han har i ungdomsåren stulit identiteten från liket av en avkörd östtysk motorcyklist och lyckats smälta in i rollen så väl att hans medicinska karriär avslutas med en post som generaldirektör för något medicinalverk.

Romanen är mer eller mindre berättelsen om hans liv, men med en hel del hål. Denne Doktor Wasser framstår som en fullblods­psykopat. Inte av det slaget som brukar befolka genrelitteraturen, utan en mer realistisk och alldaglig typ som har svårt att knyta an till mänskliga känslor men lätt att härma dem. Så lätt att han tror att de är autentiska.
Å andra sidan är hans identitet egentligen inte hans utan en annans, så det behöver ju inte vara så kinkigt.

Lars Gustafsson bjuder som vanligt på en del minnesvärda anekdoter inom ramen för berättelsen, och uttalar en del bråddjupa teser. Som denna: ”att all verklig förälskelse har sitt upphov i ett djupt missnöje med oss själva. Vi har träffat någon annan som vi hellre skulle vilja vara”.
Men så finns här då också en mängd glapp och märkligheter som aldrig skrivs ut, utan snarare låter ana att det finns en poäng med berättelsen men att den aldrig riktigt har lämnat författarens huvud.
Vet Wassers älskarinna och mecenat att han inte är Wasser? Vad har Frazers vegetationsmyt i Den gyllene grenen med det hela att göra egentligen, annat än att den också råkar utgå ifrån övertagandet av någon annans identitet?

Rök och speglar blir det ofta, som det brukar hos den helt mogne Lars Gustafsson.