Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 10:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2016/04/01/anmalan-david-norlin-dagar-utan-ljus-natter-utan-morker/

Thentes bokblogg

Anmälan: David Norlin: "Dagar utan ljus, nätter utan mörker"

Rätta artikel

[Papperspublicerad 27/3 2016]

 

David Norlin Dagar utan ljus, nätter utan mörker

Weyler

Kalla krigets kärnvapenskräck minns jag mest som en påtvingad, mycket abstrakt och lätt befriande barndomsföreteelse. Det var kring decennieskiftet 1980 och världsordningen tycktes hålla terrorbalansen i schack. Varenda stridsspets var räknad och atomkriget var monstret under sängen som ingen trodde på, egentligen.

Det var efter Östblockets fall som de mer realistiska skälen till rädsla uppenbarade sig, när stormakterna inte längre klarade av att hålla reda på alla spetsar i den allmänna röran och östra Europa och nordvästra Asien över huvud taget verkade löpa amok och vilken tillfällig galning till diktator vilken dag som helst kunde upptäcka ett par hundra taktiska laddningar bland syltburkarna i källaren. För att inte tala om begreppet ”smutsiga bomber” som kändes mer hotfullt än fyrtio år av bröderna Grimm-aktig ”duck and cover”.

Numera har vi mer omedelbara och handgripliga bekymmer att ligga sömnlösa över.

David Norlin återuppväcker det sugande atomhotet i sin skräckromantiskt, eller möjligen ulflundellskt, betitlade debutroman. En atombomb har utplånat Stockholm och en tredjedel av Sveriges befolkning. Ingen verkar veta vem som är angripare, men romanens berättarjag har kallats in som signalist i besättningen till en knappt färdigbyggd atomubåt som hastigt lämnar bergrummets docka med ett uppdrag som bara kaptenen känner till. Men berättarjaget har också ett annat, hemligt uppdrag. Romanen består av de meddelanden han sänder till en kvinna han aldrig har träffat. Meddelandena är numrerade och sammanlagt 113 stycken. Den som har någorlunda koll på de senaste 50 årens mer eller mindre science fictionaktiga berättelser inser snart att den kvinna vårt berättarjag sänder meddelanden till är hans – med myndigheternas försorg – tilltänkta partner.

Så, det hela tilldrar sig i huvudsak på en ubåt och det gör att man förväntar sig att författaren har talang att skapa en känsla av inneslutenhet, en klaustrofobisk fysisk och existentiell atmosfär som kan vägas emot mer rymliga barndomsminnen och dylikt. David Norlin har den talangen. Han lyckas till och med komma undan med plattityder som ”Det är som om det inte var vi som styrde ubåten, utan den som styrde oss, som om den levde och vi var musklerna som arbetade innanför dess hud”.

Ja, jag ser hur det låter, men tro mig: det fungerar i det stora hela.

Den nutida svenska författare man mest kommer att tänka på är Jerker Virdborg, som i ett par romaner lyckosamt har eftersträvat att åkalla samma känsla av sammanbiten, målmedveten vanmakt i orimliga situationer.

I ett litteraturklimat vars utövare och avnämare numera helst retirerar till att ”göra upp med” mjukostiga medelklassrelationer, fem år efter det att de mest tragiska av tv-kanaler gav upp formatet, känns David Norlins debutroman som en liten befrielse.