Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 10:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2016/04/15/frander-dor/

Thentes bokblogg

Fränder dör

Rätta artikel

Det börjar alltså kännas som en personlig förolämpning, det här med ledsagare genom ens liv som dör kors och tvärs. Eller också är det - som jag i förra inlägget befarade - ett skurksekel som bereder marken genom att ta död på det som 1900-talet trots allt gjorde bra.

2016 är ett skitår, hittills. Först var det David Bowie, sedan var det Kjell Alinge. Därefter följde än fler.

Han ringde mig ibland, Kjell, och när jag svarade utbrast han JONAS! med betoning på samtliga fem bokstäver.

Därefter kommenterade han något han hade läst eller hört som jag eller någon annan hade givit upphov till och de första gångerna var jag tillbaka i sommarnätternas Eldorado på mormors trätransistor med upplyst display som signalerade Krakow och Frankfurt.

Alltså, att höra den rösten i sin egen telefon var som att höra själva Etern tala till en.

Men jag vande mig efterhand, och han blev Kjell. Vi smidde planer, när han var som argast på SR, om att han skulle göra podradio för DN.

Det var flera år innan podradion blev allmän och lukrativ, men Kjells vision var klar.

Vi träffades några gånger och slog hans kloka huvud ihop med mitt mindre kloka. Det var alltid på Östermalm för han ville inte röra sig utanför sin turf. En av gångerna var rentav en av DN:s överchefer med och vi trodde att det faktiskt skulle bli något avantgardistiskt och extremt publikt av det.

Tänk Eldorado men uncut, utan public services krav på anständighet. Det var tanken.

Men det sket sig förstås.

DN:s ledning på den tiden - tja, kanske sju år sedan - trodde väl inte att nätet skulle bli särskilt viktigt, så projektet dissades. Pod-vaddå?? För Alinges del var det nog bara en i raden av sentida besvikelser. För min egen del innebar det slutet för alla ambitioner att övertyga min arbetsgivare om strategier som jag ansåg vara framtidskompatibla, som till exempel en ambitiös spelsite för bevakning av datorspelskulturen och en utökad bevakning av sociala medier.

Numera håller jag käft och försöker inte ens förklara, för loppcirkusliknelsen spelar in igen. Jag har förklarat den tidigare: att man tämjer loppor genom att spärra in dem i en burk med lock, så att de slår skallen varje gång de försöker hoppa, och slutar hoppa för att börja krypa istället.

Men yay! Nu kryper vi oss ändå fram långt om länge. Snitslarna fanns där för tio år sedan, de är bara lite solblekta nu men det är väl okej antar jag.

En av de forna chefredaktörerna korrigerade mig när jag uppbragt mailat honom. Det gällde bristande eller obefintlig budget för spelbevakningen. Jag hade skrivit att jag kände mig som en flygpassagerare med en galen pilot som för allas bästa borde skjutas. Han svarade att jag var en idiot: skall man skjuta piloten, så skall det vara i bägge knäna eller liknande - vem skall annars kunna landa?

Jag hoppas fortfarande att Kjell Alinge skall ringa med nya insikter och outsläcklig entusiasm. Han hade gillat följande:

https://open.spotify.com/track/3CLxww7tug5DL2YGpFLX7R