Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 19:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2016/04/16/herr-gustafsson-med-ny-postadress/

Thentes bokblogg

Fränder dör (2): Herr Gustafsson med ny postadress

Rätta artikel

Sista gången jag såg Lars Gustafsson hade vi delat bord i Gothias hotellbar. Jag läste nyinköpta fanzine av kids och han läste Svenskan.

Han var skröplig, gick med käpp inte för själva grejen men för att han faktiskt behövde den. Jag konverserade honom inte, för ibland är avståndet för stort, kronologin alltför bisarr. Hade jag vågat störa honom så hade jag diskuterat science fiction-litteratur med honom. Några av hans sf-böcker har jag recenserat.

Jag hade i så fall ansatt honom för att vara alltför aristokratisk, eller kanske snarare mainstream. Ungefär som jag hade ansatt någon som fått en massa cred för att han omhuldat mer experimentell rockmusik och därmed menat Coldplay och Elton John.

För ok, Stanislaw Lem och Isaac Asimov i all ära, men jag tror aldrig Gustafson någonsin hörde talas om Harlan Ellison, Samuel R Delaney, Algis Budrys, Greg Bear eller William Gibson, och de är inte ens avantgarde.

Det intressanta med sf utifrån litteratursociologiskt perspektiv är ju att de mest uppmärksammade och allmänt respekterade författarna betraktas som grundkurs av dem som verkligen kan sin genre. Och kan man bara grundkursen så, tja: det är som en självutnämnd deckarentusiast som bara har läst Agatha Christie och Tom Clancy men aldrig Dashiell Hammett eller Denise Mina.

Men om man undantar Gustafssons kanske bristande, men utifrån svenska mått revolutionerande, sf-äventyr, så är hans 70-talsromaner - sviten Sprickorna i muren framför allt, och Tennisspelarna från 1977 - mycket, mycket viktiga delar av den svenska litteraturhistorien.

Kulturpolitiskt var han en av de många som började som vänster men småningom mognade till att äcklas av det faktum att kulturen gärna lockar utövare som egentligen ger fullständigt fan i kultur men använder den som språngbräda eftersom de saknar fokus nog att bli politiker och eftersom konkurrensen inom det fältet är för massiv.

Han gick i landsflykt, till Houston och en professur i filosofi. Andra författare i hans generation tystnade helt. Men Gustafsson blev aristokratisk och lättparodierad. Med åren odlade han - förmodligen helt överlagt - en sorts professorsk virrighet.

Jag tror att han älskade den rollen.

Senaste gångerna jag såg honom var dessa:

Vid evenemanget Stockholm Literature nånting (alla de storvulna kultureventen och vad de heter flyter samman för mig) på Moderna museet. Då samtalade han med ... ok, det slår mig att jag livebloggade från evenemanget, så jag länkar rapporten här istället.

Och så alltså på Bokmässan i Göteborg för två år sedan, när jag slog mig ner vid hans bord i Gothias hotellfoajén utan att notera att det var han. Han reste sig efter en halvtimme och käppade därifrån för att betala notan.

En halvtimme senare hade bordet ockuperats av mina bekanta, och någon pekade mot hissen och sade att Där är två absoluta idoler, på väg att stiga in i samma hiss. Sällan får man bevittna något sådant. Det var Gustafsson och Jan Hellsing. De verkade inte känna varandra. Hellsing hade en senapsgul kostym med väst. Han dog för knappt fem månader sedan. Gustafsson kämpade med sin käpp som vore den en högspänningsledning. Han dog för två veckor sedan.