Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-24 12:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2016/04/22/anmalan-tommi-kinnunen-dar-vagarna-mots/

Thentes bokblogg

Anmälan: Tommi Kinnunen: "Där vägarna möts"

Rätta artikel

[papperspublicerad 15/2 2016]

 

Tommi Kinnunen Där vägarna möts Övers. Ann-Christine Relander

Norstedts

Hur många gånger har jag inte sett följande innehållsdeklaration på baksidan av nya romaner: ”en gripande släktkrönika som följer tre generationers kvinnor”. Det är ett vinnande koncept, uppenbarligen, och därmed en av vår tids mest prominenta litterära klichéer. Omslagstexten till finska debutanten Tommi Kinnunens roman preciserar temat: ”en gripande släktkrönika som skildrar Finlands 1900-talshistoria genom tre generationer starka kvinnor”.

Stark är utan tvekan den första generationen, det vill säga barnmors­kan Maria, som till nöds kallas in när de lokala jordegummorna har misslyckats. Hon kämpar alltså mot fördomar och rent suicidala yttringar i den finska landsbygdens natalvård kring sekelskiftet 1900. Ensam med en dotter lever hon, tyst och träget vandrar hon från bonde­samhälle till spirande modernitet.

Hennes dotter Lahja är något av centralperson i Där vägarna möts. Hon framstår i romanen som en mycket självcentrerad och obehaglig figur, mån om att till vilket pris som helst leva ett vanligt, borgerligt liv i en vanlig, borgerlig familj. Hennes kompromisslöshet gör henne till en isolerad kvinna – skydd av omgivningen, fruktad av sin kuschade make och avskydd av sina barn.

Den tredje generationen representeras av Kaarina, som är hustru till Lahjas son och som sätter ner foten med en skräll när svärmodern går för långt i sina diktatoriska later.

Det är Lahjas make, Onni, som är den verkligt tragiska figuren i detta släktdrama. Den djupare anledningen till detta skall inte avslöjas här, men porträttet av honom har Tommi Kinnunen uppenbarligen fäst störst vikt vid när han komponerade sin roman.

Och väl komponerad är den. ­Maria, Lahja och Kaarina får i tur och ordning varsin avdelning med underkapitel som följer deras väg genom livet. Det innebär att somliga nyckelhändelser skildras på olika sätt, beroende på vems perspektiv man för tillfället delar. Det är ett enkelt men mycket effektivt upplägg – man kan föreställa sig post it-lapparna på väggen i Kinnunens arbetsrum.

Slutligen får Onni en avdelning, som knyter samman denna tragedi. Hans är den sista vägen som följande romantiteln möter de andra.

Längs släktvägen får man ta del av Finlands 1900-talshistoria betraktad ur vanligt folks synvinklar. Särskilt målande skildrar Kinnunen tiden efter andra världskriget, återuppbyggnaden och strävan att hitta tillbaka till ett normalt liv. Det är en intressant och bitvis engagerande pusselroman, även om den är långt ifrån oumbärlig.